Miljökollaps präglar ungas syn på framtiden

Gymnasieungdomar tror att världen är på väg mot en miljökatastrof. En hållbar utveckling kräver åtgärder bortom deras förmåga och det skapar en känsla av maktlöshet, konstaterar Kajsa Kramming.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat som gymnasielärare i samhällskunskap och geografi i tio år och hållbar utveckling finns ju med i båda ämnena. Men jag tyckte det var svårt att få eleverna engagerade på djupet. Sällan sträckte sig deras intresse för miljöfrågor längre än till en lektion i taget. Personligen brinner jag för ämnet och ville med min forskning ta reda på hur ungdomar tänker kring hållbar utveckling.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur gymnasieungdomar uttrycker sig om miljöfrågor. Det har jag gjort genom ett större antal workshops och fokusgrupper där elever i årskurs två på gymnasiet diskuterat konsumtionsfrågor samt hur de ser på framtiden 2050. Totalt ingår närmare 300 elever i studien. Därutöver har jag analyserat hur läroplanens skrivningar om hållbar utveckling kommer till uttryck hos eleverna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att unga uttrycker sig mycket pessimistiskt om framtiden när det gäller miljöfrågor. På det här området har många har en dystopisk, snudd på apokalyptisk, syn. Som en elev uttryckte sig när de redovisade vad de kommit fram till: ”vi konsumerar mer och mer och folk dör, allt dör”. Det sorgligaste är att ingen elev sa emot. Mer positiva framtidsutsikter har unga däremot i frågor kring jämställdhet, hbtq och teknik.

– I vidare diskussion med ungdomarna anser många ändå att miljöproblem går att lösa. Men för det krävs stora åtgärder och politiska beslut som måste tas nu och här ser eleverna inga större möjligheter att själva påverka. Att sopsortera och panta är visserligen något de kan bidra med själva men det räcker inte på långa vägar. Den här insikten skapar en hopplöshet – unga hittar ingen konstruktivt sätt att relatera svåra miljöfrågor till.

– Många ungdomar vill göra rätt för miljön men samtidig kunna följa trender inom exempelvis mode och inredning. Att vara miljömedveten kan innebära en social kostnad eftersom det kräver avkall på de här områdena men också på resor och därmed lusten att upptäcka världen. Ungdomarna är väl medvetna om de här konflikterna och många pekar på bristen på trendiga men miljövänliga opinionsbildare och producenter. Unga efterlyser också en hårdare miljöpolitik, ”varför kan man inte bara bestämma att enbart tillåta el-bilar”, frågade några elever.

– Överlag präglas ungas sätt att prata om miljö av en maktlöshet och kognitiv dissonans – de vill vara ”rätt”, inte bara på miljöområdet utan även på andra områden i livet men vet inte hur det ska gå till. I Gy 2011, står bland annat att undervisningen ska ge insikter så att eleverna själva kan medverka till att hindra skadlig miljöpåverkan, skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor. Mina resultat visar att ungdomarna vet hur de ska hindra skadlig miljöpåverkan i det lilla och hur det kan ske storskaligt, men att den kunskapen snarare leder till hopplöshet än hopp.

Vad överraskade dig?

– Att eleverna var så deterministiska i sina utsagor om att världen skulle gå under. Positivt var däremot att när de diskuterade mer öppet, kunde jag se fler nyanser även vad gäller deras syn på miljöfrågor. Då ersattes pessimismen av möjligheter att saker faktiskt kan göras men att det kommer att vara svårt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare i första hand, men även skolledare. Det behövs kunskap om de negativa mekanismer som gör att unga känner sig handlingsförlamade i miljöfrågor. Ämnet är i mångt känslostyrt och här gäller det att hitta nycklar för att bryta igenom den barriär av hopplöshet som många unga känner.

Susanne Sawander