Mellanmänskligt ansvar i fokus i undervisningen om mänskliga rättigheter

När lärare och elever talar om mänskliga rättigheter lyfts framför allt allas lika värde och individens ansvar och skyldigheter fram. Det konstaterar Frida L Nilsson i sin avhandling om mänskliga rättigheter som kunskapsinnehåll i den svenska gymnasieskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– År 2013 fick jag i uppdrag av Forum för levande historia att tillsammans med en kollega kartlägga utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter för årskurs 9 och gymnasieskolan. Vi insåg att mänskliga rättigheter inte var särskilt uppmärksammat inom skolforskningen. Vi hittade mycket material från frivilligorganisationer men inga läroböcker om mänskliga rättigheter som historiskt, politiskt, juridiskt och globalt fenomen. Då blev jag intresserad av att undersöka vad lärare och elever pratar om i skolan när de pratar om mänskliga rättigheter – vad mänskliga rättigheter blir i skolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har haft två arbetsfrågor. Den ena handlar om vad man pratar om när man pratar om mänskliga rättigheter, det vill säga mänskliga rättigheter som kunskapsinnehåll. Den andra är en mer metodologisk fråga för forskningsfältet, som handlar om hur vi kan undersöka mänskliga rättigheter som språkligt fenomen. Jag har tittat på läroplaner för gymnasieskolan från år 1970 till 2011, och genom det spårat en utbildningspolitisk användning av rättighetsspråket. Utöver det har jag undersökt läroböcker i samhällskunskap och historia där det finns uttalade lärandemål om mänskliga rättigheter. Jag har också intervjuat tolv lärare och tolv elever på fyra olika skolor i södra Sverige.

Vilka är de viktigaste resultaten?

–Jag har kunnat urskilja två olika dimensioner av rättighetsbegreppet i mitt material. När lärare och elever talar om mänskliga rättigheter lyfts allas lika värde fram som en viktig kärnprincip. I diskussionerna kommer de ofta in på att det finns en direkt mellanmänsklig skyldighetsrelation, ett interpersonellt perspektiv på mänskliga rättigheter. Det handlar om att man sätter individen, rättighetsinnehavaren, i fokus. Rättighetsinnehavaren konstrueras också som skyldighetsbärare, vilket gör det till ett perspektiv där individens ansvar och skyldighet lyfts fram. Det ligger i linje med skolans värdegrundsarbete där man betonar det individuella moraliska ansvaret.

– Den andra dimensionen är ett institutionellt perspektiv på mänskliga rättigheter, som handlar om statens relation till individen. I det perspektivet är individen fortfarande en aktör, men skyldigheten i förhållande till mänskliga rättigheter har flyttats ett steg. Du som individ, om du inte är företrädare för staten, kan inte garantera någon annans mänskliga rättigheter. Det innebär att du inte heller direkt kan kränka dem. Mänskliga rättigheter är en fråga om samhällets organisering och struktur, där staten ska respektera, skydda och upprätthålla dem. Lärare skulle kunna använda detta begreppspar, interpersonellt och institutionellt, för att få syn på hur de undervisar om mänskliga rättigheter, vilket perspektiv de vill ha fram och hur de adresserar mänskliga rättigheter mest effektivt. Det är viktigt att lyfta fram att mänskliga rättigheter är ett kunskapsområde i egen rätt, och att man behöver ett kvalificerat språk för att undervisa om det. Det är inte konstigt om lärare kämpar med att hantera mänskliga rättigheter som kunskapsinnehåll. Det är ett väldigt komplext begrepp och en komplex praktik.

Vad överraskade dig?

– En tendens som jag kunde se, men som jag inte kan belägga i mitt material och som kräver vidare forskning, var att vissa elever ansåg att de har ett direkt ansvar för andra människors rättighetsobjekt, att de mänskliga rättigheterna är regler för individer att förhålla sig till. Det var en iakttagelse som jag gjorde hos elever i min studie som går i skolor i ett upptagsområde där föräldrarna har lägre utbildningsbakgrund, och där en majoritet av eleverna antingen själva är utlandsfödda eller har föräldrar med utländsk bakgrund. På en annan skola i studien, där föräldrarna har högre utbildningsbakgrund och där det är bättre socioekonomiska omständigheter, hade eleverna snarare det här institutionella perspektivet, att man ska organisera sig kollektivt för att hålla staten ansvarig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Begreppsparet kan användas av lärare som verktyg i undervisningen, och lärarutbildare på landets högskolor och universitet. Jag hoppas att resultaten ska bidra till att högskolor och universitet får syn på att mänskliga rättigheter som kunskapsinnehåll är viktigt att inkludera i lärarutbildningen.

Åsa Lasson