Många faktorer styr elevers känsla av delaktighet

Det går inte att anta att elever med diagnoser som autism eller adhd mår på ett visst sätt. Frida Lygnegård visar i sin forskning att ungdomars upplevda delaktighet beror på flera faktorer, som delaktighet med kompisar, stöd från syskon och atmosfären i familjen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är arbetsterapeut och folkhälsovetare i grunden och har tidigare arbetat med rehabilitering för ungdomar och i forskningsprojekt kring barns rättigheter. Viljan att forska har funnits där sedan länge och nu fick jag möjlighet att delta i ett större forskningsprojekt kring just barn och unga.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om ungdomars upplevelse av delaktighet i vardagen med fokus på skola, hem och kompisar. Studien är den första svenska långtidsstudien som också inkluderar de ungdomar som följer grundsärskolans läroplan. Många tidigare studier utgår från ett förutbestämt antagande om hur personer med vissa funktionsnedsättningar fungerar i sin vardag. Min avhandling baseras på ungdomarnas egna svar på hur de upplever i sin vardag. Syftet med avhandlingen var att studera hur individ- och miljöfaktorer påverkar självrapporterad delaktighet i vardagen hos ungdomar med och utan självrapporterade funktionsnedsättningar och långvariga hälsotillstånd. Studien baseras på enkäter med ca 1500 ungdomar från fyra olika kommuner vid två tillfällen, när de var 12-13 år samt när de var 15-16 år. Vad som menas med individuella faktorer är till exempel självupplevda funktionsnedsättningar, exempelvis adhd, dyslexi men också diabetes. Miljömässiga faktorer är upplevd hemmiljö, vilket avser bland annat kommunikation med föräldrar och stöd av syskon. För att göra det möjligt för ungdomarna med intellektuella funktionsnedsättningar att delta har metoder för såväl datainsamling som utformande av elevenkäter anpassats väldigt noga.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Delaktigheten bland ungdomarna är relativt stabil över tid, det är alltså just ingen skillnad mellan olika mätningarna. Viktigt och intressant resultat är att typ av funktionsnedsättning inte styr hur ungdomarna upplever delaktighet. Inom både forskning och praktiken finns ibland ett grundantagande om att barn och ungdomar med funktionsnedsättning ska bete sig eller känna på ett visst sätt. Tidigare studier visar att barn med neuropsykiatriska diagnoser presterar sämre och löper högre risk att bli mobbade och här sätts också extra stöd in. I min studie har vi ställt frågan till eleverna om de själva upplever att de har en funktionsnedsättning eller inte för att fånga in de elever som kan ha problem men som faller under tröskelvärdet för att få en diagnos.

– För att fånga in de här barnen måste vi bredda bilden. Hur ser det ut i familjen, bland kompisar? Och hur fungerar barnet i vardagen, i skolan? Ungdomar med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar påverkas delvis av samma faktorer som övriga ungdomar men effekten av funktionsnedsättningen blir mer framträdande i skolan.

Vad överraskade dig?

– Jag var ytterst tveksam till om det rent praktiskt skulle gå att genomföra de här stora enkäterna med upp mot 400 frågor. Men faktum är att det fungerade bra i stort, även för eleverna som följer grundsärskolans läroplan. Jag vill betona att vi forskare hade ansträngt oss för att göra det så användarvänligt som möjligt men jag är ändå väldigt imponerad av eleverna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla inom skolan men också övriga myndigheter och instanser som arbetar med unga. Resultaten understryker vikten av att arbeta tvärvetenskapligt och på bred front kring elever som har problem eller ligger i riskzonen. Det räcker inte med att utreda eventuella diagnoser, vi måste också ställa frågor kring kompisar och hemmiljön och fråga eleverna själva om deras upplevelse av sin vardag.

Susanne Sawander