Kön och plats styr fortfarande elevers gymnasieval

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är i grunden gymnasielärare i religion och psykologi, med ett starkt intresse för genusfrågor.
När jag började arbeta som gymnasielärare hörde jag att lärare pratade på olika sätt om elever från olika program, vilket var något jag kände igen från tiden när jag själv gick på gymnasiet. Det blev till slut en fråga som jag kände att jag var tvungen att gå vidare med – och så började forska.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om utbildningssegregation och självsortering: hur struktur och aktörer samspelar när det gäller val av utbildning. Avhandlingen bygger på en observationsstudie av en NV-klass i en akademikerstad, intervjuer med studie- och yrkesvägledare i två städer samt intervjuer med 35 elever i nionde klass i två klasser i en arbetarstad.
– Jag har använt ungdomarnas gymnasieval som verktyg för att undersöka hur de positionerar sig i samhället: eftersom gymnasievalet är ett av de första aktiva samhällsval som ungdomarna gör, så visar det väldigt tydligt vilken sortering som sker. Från samhällets sida är det inte heller önskvärt att eleverna positionerar sig utifrån kön, klass, plats eller etnicitet, eftersom en sådan segregation följer dem genom högre utbildning och vidare ut i arbetslivet.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen visar att genusordningen (det vill säga att manligt värderas högre samt att manligt och kvinnligt hålls isär) fortfarande kvarstår väldigt tydlig: det finns starka uppfattningar om vad som är till för vilket kön, och både killar och tjejer orienterar sig starkt bort från kvinnligt kodade domäner (till exempel program som Barn och Fritid) och ett kvinnligt sätt att vara. Min studie visar att kvinnodominerade utbildningar fortfarande inte rankas särskilt högt i samhället, vilket har lett till att tjejerna inte längre vill gå exempelvis omvårdnadsprogrammet, eftersom de redan nu kunde se att deras kön hindrade dem i framtiden. De ansåg istället att de kunde använda utbildningen för att bryta könsmönster – något som killarna inte alls pratade om. Men det finns positiva förändringar som börjar slå igenom, som kulturell friställning och individualisering – det vill säga att man bryter sig loss från sin bakgrund och göra andra val i livet än dem som bakgrunden (som kön, klass, etnicitet, plats) annars skulle lotsa en mot. Det tyckte jag mig kunna se exempel på i den arbetarstad jag studerade, men då enbart för tjejernas del.
– I arbetarstaden valde killarna generellt yrkesförberedande program, något som i stor utsträckning hade att göra med platsen och de yrken som fanns på orten. Däremot så erbjöd orten inte de yrken som tjejerna ville ha. Det visar hur platsen på olika sätt instruerar ungdomarna att agera utifrån kön, vilket kan bli en fara för killarna eftersom de låser fast sig i yrkespositioner tidigare än tjejerna, vilket gör det svårare för dem att ändra sig. Tjejerna håller i det avseendet sitt yrkesval öppet mycket längre.
– Avhandlingen visar också hur viktiga studie- och yrkesvägledarna är som aktörer i skolan. Att yrket är kvinnodominerat kan vara en anledning till att det främst var tjejer som sökte upp dem för rådgivning: bristen på manliga studievägledare kan vara en faktor som gör att det blir svårare för killarna att ta kontakt. De studievägledare jag intervjuade, som var verksamma i två olika städer, var överraskande nog väldigt samstämmiga i sina svar: de uttryckte båda att det var stor skillnad mellan olika orter vad gällde olika programs status, ofta beroende på ortens yrkestradition, samt att platsen var väldigt betydelsefull för elevernas val.
– Slutligen kan nämnas att killarna och tjejerna i studien inte nämnde ett enda gemensamt framtidsyrke, vilket jag upplevde som ganska nedslående med tanke på hur jämställda vi gärna vill betrakta oss som i Sverige idag.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att genusordningen fortfarande är så stark. Vi har en föreställning om att dagens unga har en mer modern föreställning om jämställdhet, och de har de, retoriskt sett, men inte praktiskt. Det syns tydligt i deras valhandlingar och i deras föreställningar om arbetsfördelning både inom och utanför hemmen. Det visar ju att det inte har skett några stora förändringar, egentligen: kvinnliga domäner värderas fortfarande lågt, och det är fortfarande tjejer som måste ändra sig för att passa in i normen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Aktörerna i skolan. Politiker, särskilt i anslutning till att man skriver styrdokument för skolan. Jag tror att man måste bli mer konkret när man beskriver hur skolan ska agera i genusfrågan: ”Tjata inte mer om genus” hör man ju att folk säger ibland, men min avhandling visar ju att det inte har hänt särskilt mycket på det planet.
– Det är en gammal politisk och ideologisk tanke att utbildningssystemet ska kunna kompensera för faktorer som till exempel familjebakgrund när det gäller val till gymnasiet och högre utbildning, men i den arbetarstad jag studerade så var det tydligt att familjebakgrund fortfarande styrde ungdomarnas val i stor utsträckning. Mönstrena visar att man har misslyckats i det här avseendet, vilket innebär att vi faktiskt inte kan prata om att alla har samma valmöjligheter eller samma tillgång till olika positioner i samhället.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan leda till en mer fördjupat arbete kring värdegrunden i skolan, eftersom det här med att motverka könsmönster uppenbarligen inte har slagit igenom ordentligt. Jag föreslår en rad olika åtgärder i avhandlingen, till exempel att göra nya varianter på vissa könsmärkta program, vilket skulle leda till att programmen även skulle tilltala det motsatta könet (samhällsprogrammet, som var traditionellt kvinnodominerat i arbetarstaden, visade sig exempelvis kunna attrahera killar när det gavs en alternativ idrottsinriktning). Jag tror även att det är viktigt att behålla Prao:n och att det finns studie- och yrkesvägledarna av båda könen ute i skolorna.

Hedda Lovén