Skolan är inte intresserad av samverkan

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag arbetade som grundskolelärare och språklärare i engelska, franska och spanska och eftersom jag kan arabiska blev jag ofta inblandad i kontakten med föräldrarna. Mina kollegor behövde hjälp med att tolka eller översätta vid utvecklingssamtal, föräldramöten eller öppet hus. Jag märkte att det fanns ett behov av min närvaro, och jag började fundera på kontakten mellan skola och hem, hur den fungerar och vad det är som främjar respektive hindrar den kontakten. När jag fick min tjänst på lärar-utbildningen i Malmö 2002, bestämde jag mig för att skaffa mig mer kunskap om relationen mellan skola/hem på en invandrartät skola. Det var dels av nyfikenhet från min sida och men också ett behov av att veta mer. Jag har ofta hört klagomål från kollegor om att föräldrar inte dyker upp på möten eller inte är intresserade av sitt barns utbildning. Jag ville veta: är det verkligen så att föräldrarna inte är intresserade av sina barn, och vad händer i så fall om föräldrarna börjar intressera sig?

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vad det är som främjar eller hindrar samverkan mellan lärare och föräldrar. Den handlar om hinder och möjligheter.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag har sysslat med aktionsforskning och resultaten i den typen av forskning blir annorlunda än resultaten från konventionell forskning: det blir både teoretiska och praktiska resultat. Ett av resultaten är att skolan inte är så intresserad av samverkan, utan mer av föräldraengagemang. Ett problem är att skolan inte har lyckats definiera föräldrasamverkan, utan talar om uppfostran och engagemang istället. När det går bra för eleverna och de gör sina läxor är lärarna inte så intresserade av föräldrarna, det är först när föräldrarna inte dyker upp på möten eller inte kan kommunicera med skolan som man börjar uppleva ett problem, och då börjar man prata om föräldrasamverkan. Egentligen handlar det om en önskan om ett utökat engagemang, inte om samverkan: när allt flyter på och föräldrarna är tillgängliga är lärarna inte intresserade av att skapa projekt mellan skola/hem. Ett annat problem är att det finns språkliga och kulturella skillnader som gör att föräldrarna inte kan kommunicera tydligt med skolan. Skolan skulle kunna hantera det problemet med hjälp av modersmålslärare eller andra lärare som talar föräldrarnas språk. Föräldrarna har få verktyg för att kommunicera med skolan eller för att visa att de är engagerade i sitt barns utbildning. Lärarna har inte tid med olika projekt för samverkan, därför borde finnas medlare mellan föräldrar och lärare som har ett uppdrag att arbeta medvetet med samverkan på schemalagd tid. De kan ordna studiecirklar, öppet hus eller bjuda in en föreläsare. Det är en organisatorisk fråga: man pratar om samverkan men ger ingen tid eller utrymme för det i schemat. Föräldrasamverkan måste förankras institutionellt.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det som förvånade mig var att det fanns en ömsesidig beskyllning mellan skola och hem: lärarna tycker att föräldrarna är oengagerade i sina barn, och föräldrarna tycker att lärarna är dåliga pedagoger. Det finns en brist på kommunikation mellan de två grupperna, en okunskap om varandra. Man får inte glömma att föräldrarna lever i en komplex värld utanför skolan. När lärarna planerar ett föräldramöte kanske de inte alltid tar hänsyn till att tiden för mötet kan vara svår med tanke på föräldrarnas arbetstider – de här mötena anordnas ofta utan någon kommunikation om vilka tider som skulle kunna vara lämpliga. Resultatet blir att lärarna tycker att föräldrarna är oengagerade. Samtidigt har föräldrar i invandrartäta områden mycket aktiviteter i olika föreningar som är osynliga för skolan, i avhandlingen kallar jag det för en komplementär undervisningsform. Ett exempel är när föräldrarna anser att skolan brister i modersmålsundervisningen och därför ser till att barnen får läxhjälp i sitt modersmål för att på så sätt upprätthålla en kulturell tillhörighet och skydda kulturarvet. Föräldrarna kämpar för att skydda sina barn och utvecklar strategier för detta: de anordnar aktiviteter i närsamhället för att de vill skydda barnen från gatukultur, våld och knark, men det som pågår i närsamhället är oftast osynligt för skolans personal.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag har varit och föreläst för poliser, brandkår, politiker, lärare, fastighetsskötare som vill veta mer om närområdet och andra eldsjälar. Samverkan handlar ju inte enbart om skolan utan om medborgarnas situation och problem som de brottas med. Polisen vill till exempel veta mer om barnens uppväxtvillkor och hur familjestrukturen ser ut. Samtidigt behöver skolorna veta hur man ska göra för att involvera föräldrarna: de måste skaffa sig kunskap om föräldrarna och närområdet, och skapa strategier för att kunna utveckla en bra arbetsrelation med dem.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag vill lyfta fram arbetssättet på skolan i studien, eftersom jag tycker att deras åtgärder var positiva. Jag kunde se att eleverna började få mer respekt för vuxna när både lärare och föräldrar engagerades i det här projektet. Barn växer i en skola där föräldrar och lärare är ett team. Jag tror att det är viktigt att lärare arbetar tillsammans för att utveckla skolan och att man skapar ett pedagogiskt nätverk där man kan diskutera och reflektera över sina åtgärder. Det är också viktigt att definiera föräldrasamverkan: när jag är ute och föreläser frågar jag alltid hur åhörarna ser på det, och jag får alltid väldigt teoretiska svar. Men i stället för att prata om uppfostran och engagemang så tror jag det är viktigare att fokusera på att skapa en tvåvägs kommunikationskanal och jobba mer med närsamhället.

Åsa Larsson