Lyckad kompetensutveckling med vardagsfokus

Medieproduktion ska enligt läroplanen införlivas i fler och fler ämnen. Men hur skaffar sig lärare den kompetensen? Dennis Augustsson har undersökt frågan i ett praktiknära kompetensutvecklingsprojekt.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är bildlärare i grunden och som lärare i ämnet ingår medieproduktion. För lärare i övriga ämnen är det här inte lika självklara kunskaper. De generella skrivningarna i kursplanerna om medieproduktion i undervisningen ställer till problem då många lärare upplever att de kan för lite. Jag ville därför undersöka hur man kan stödja lärarnas kompetensutveckling i ämnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den bygger på ett praktiknära kompetensutvecklingsprojekt tillsammans med fem lärare från två skolor, en seglande gymnasieskola i Sverige och en skola i USA. Syftet med projektet var att gemensamt designa en lärprocess för att utveckla lärarnas kunskaper i medieteknik så att de kunde använda det som ett verktyg i undervisningen.

– Avhandlingens fokus är lärarnas lärande och processen kring lärarnas kompetensutveckling. De teoretiska ramverk som vi använde var participatory design (PD) och kulturhistorisk aktivitetsteori (CHAT). De bygger övergripande på att kompetensutveckling bäst sker i den egna vardagen samt att lärande är en social process. Konkret byggdes projektet upp i cykler genom att lärarna inledningsvis fick en grundutbildning av mig i medieproduktion, därefter arbetade lärarna och jag tillsammans i workshops med att ta fram och diskutera olika idéer och undervisningsmodeller. Dessa testade och prövade sedan lärarna i sin egen undervisning. En bärande del i projektet var ett reflekterande förhållningssätt där vi hela tiden diskuterade vad som hände.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att deltagarstyrd kompetensutveckling i kombination med en aktivitetsteori som hjälp att utveckla idéer och lösa problem, ökar lärarnas kunskaper och gynnar deras utveckling. Med stöd av de teoretiska ramverken kunde vi utgå från det som lärarna upplevde som problem för att hitta arbetssätt som fungerade för dem. Ramverken bidrog också med handfasta och lite ovanliga verktyg, vi arbetade exempelvis ofta med post-it-lappar och genom att klippa och klistra. Avhandlingen sätter även ljuset på det faktum att lärare i mångt är ett designyrke där varje lärare designar sina egna lektioner. Problemet är att många lärare saknar verktyg för att reflektera kring de här processerna.

– Ytterligare en fråga som lyfts i avhandlingen är att medieproduktion i skolan ofta hanteras som en teknikalitet. Undervisning i berättarteknik och berättarstruktur ges inget större utrymme. En lärare i studien konstaterar att de ägnar fem lektioner åt undervisning i hur en rapport ska skrivas innan eleverna ens börjar skriva. Jag menar att det är en form av deprofessionalisering att kasta in digitala verktyg i skolan utan kunskaper om hur de ska användas.

Vad överraskade dig?

– Mest hur väl de teoretiska modellerna fungerade och kunde användas i lärarnas praktiska arbete. Teorierna är ganska komplicerade men som verktyg i samarbete mellan forskare och yrkesverksamma fungerade de utmärkt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förhoppningsvis lärarna själva. Jag skulle gärna se den här typen av processer i lärarutbildningen där forskare, yrkesverksamma lärare och lärarstudenter tillsammans undersöker frågor. Jag tror att det skulle gynna alla inblandade, genom att ge utveckling för de yrkesverksamma, en konkret lärsituation för studenterna och ett utökat forskningsfält för forskare.

Susanne Sawander