Alla borde gå en kurs i interkulturell pedagogik

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i många år med folkbildning, vars förutsättningar har ändrats mycket sedan 1991. Fram till 1991 var syftet med folkbildningen att alla deltagare skulle bli ansvarsfulla medborgare, och svensk kultur och enhetstänkande utgjorde den grundläggande värdegrunden. Inte bara folkbildningen utan alla pedagogiska förutsättningar har förändrats sedan dess, som en konsekvens av att vi lever i ett globalt, internationaliserat och mångkulturellt samhälle, där utbildningen ska återspegla denna mångfald. När jag kom till Lunds universitet bestämde jag mig för att forska vidare inom det här spännande området.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har tittat på talet om det mångkulturella i skolan och samhället, och gjort en analys av olika sätt att tala om det mångkulturella inom utbildning och politik mellan 1973 och 2006. Mitt övergripande syfte var att få en ökad förståelse för hur det mångkulturella har artikulerats, genom att analysera hur och på vilket sätt talet har konstruerats i politiska och pedagogiska texter. Jag är av åsikten att pedagogik och politik inte är skilda ämnen utan de har mycket med varandra att göra och under en stor del av 1900-talet har de två områdena överlappat varandra. En diskurs är ett vetenskapligt sätt att se på vad det är som utgör innehållet i en diskussion, att genom språket försöka förklara den sociala verklighet som omger oss. Jag läste i tidningen Metro häromdagen om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som i ett uttalande om alliansens arbetsmarknadspolitik pratade om minskade kostnader för långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och invandrare. Genom att uttrycka sig så, hänvisar han till en diskurs där det är underförstått vad man menar med ”invandrare” eftersom han använder sig av ordet utan att precisera sig mer – men verkligheten ser inte ut så, han har ett tydligt ”vi och dem” tänkande och borde gå en kurs i interkulturell pedagogik.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det finns inga enkla lösningar på de här problemen, men jag kunde se att under 70- och 80-talet var diskursen om det mångkulturella enhetlig. Språket förmedlade en vi-känsla, en känsla av att alla har samma syn på samhälle, politik och skola, och att alla var medborgare i det svenska folkhemmet. Många texter från 70- och 80-talet bejakar den här vi-känslan och språket som en symbol för samhörighet. I andra texter från samma tid talar man om både det svenska och det mångkulturella och om integration som ett bekymmer – då använder man ett helt annat språk, det är inte längre fokus på gemensamhet utan man pratar istället om ”vi och dem”, svenskar och invandrare, och betonar det främmande i det som inte är ”vi”. Under 70- och 80-talet var det vanligt att se på det mångkulturella utifrån ett etnocentriskt perspektiv – man betraktade problemet med svenska glasögon som ett invandrarproblem. När Sverige i början av 90-talet fick en ny regering ändrades hela organisationen för högskolor och universitet och under den här perioden började man prata om Sverige som ett postmodernt samhälle. Nya högskolor startades och med dem kom ett annat sätt att se på det mångkulturella. Forskare började se på problemet ur ett mångkulturellt perspektiv och betraktade det inte längre som ett invandrarproblem utan som ett samhällsproblem – det blev ett uppsving av rapporter om det mångkulturella som såg helt annorlunda ut än innan. Pirjo Lahdenperäs avhandling ”Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter” kom 1997, och hon använde sig av begreppen mångkulturella elever och interkulturell pedagogik, hon skilde på mång- och inter- och betonade att frågan var komplex. Regeringen konstaterar gång på gång att vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det bör enligt min mening återspeglas mer i den svenska lärarutbildningen – det finns ett glapp mellan lärarutbildningen och det mångkulturella samhället. I betänkandet ”Utbildningens dilemma” (SOU 2006:40) lyfter man fram utbildningen i det mångkulturella Sverige som ett dilemma, men jag tycker snarare att det är språket som vi använder oss av som är dilemmat. Interkulturell pedagogik är ett sätt att komma fram till hur vi ska kunna ändra på språket.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Nej, inte direkt men det är ett problem att vi talar om skolan i bestämd form – vi måste lära oss att tala om både mångkulturella och svenska skolor. Pedagogik har länge betraktats som en normativ vetenskap, det är bara att lära sig hur man ska gå till väga och om man sen rättar sig efter det blir man en god pedagog – men det fungerar inte så längre, och det har man inte tagit fasta på i lärarutbildningen – så det finns en stor potential för forskare inom interkulturell pedagogik att utveckla fortbildningsmodeller för lärarhögskolorna nu när staten satsar pengar på Lärarlyftet. Det måste till större insatser, under en stor del av 1900-talet har man talat om pedagogiska modeller som lösningen på olika problem, men man inför inte en modell över en natt, så där kanske man ska tänka om. Det finns exempelvis en idé om att matematiken är universell, men den är tvärtom väldigt kulturbetingad, och det pågår mycket forskning om matematik ur den aspekten både i Sverige och utomlands som är spännande att följa.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av lärande och lärandemiljöer i mångkulturella skolor. Jag vore tacksam om talet om ”de andra” kunde försvinna från språket, men eftersom det är ett grundläggande sätt för människor att beskriva sin omgivning så kan det vara svårt – men vi kan undvika att använda oss av det.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det vore bra om skolledningen i skolor med elever och lärare som representerar olika kulturer och etniska och religiösa miljöer, tydligt fastställer att skolan är en mångkulturell skola och sedan jobbar medvetet med de frågorna. Jag tycker inte att man ska se på interkulturell pedagogik som ett särskilt ämne utan min önskan är att pedagoger får tillgång till ett interkulturellt pedagogiskt tänkande som sedan genomsyrar hela det pedagogiska arbetet på en mångkulturell skola. Interkulturell pedagogik är en pedagogik som försöker anlägga ett holistiskt perspektiv på lärande och kunskap i samhället – och det är framtiden – så jag rekommenderar alla lärare är att gå en kurs i interkulturell pedagogik.

Åsa Larsson