Brist på fungerande socialt samspel blev rektors fall

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag har en magister i sociologi och i min grundutbildning ingick både statsvetenskap och pedagogik. För mig är skolan en spännande miljö, inte minst för att de visioner som finns om framtiden utspelas inom skolans område. Att jag kom att skriva en avhandling beror på att jag för några år sedan fick i uppdrag av Arbetslivsinstitutet att kartlägga en skolas sociala klimat då en del spänningar hade uppstått till följd av en visionär rektor. Det var ett spännande uppdrag, och när jag fick en doktorandtjänst en tid senare så valde jag att återvände jag till samma skola för att studera hur situationen utvecklade sig.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen är en fallstudie som skildrar en skolas sociala liv under ett antal år. På skolan har sociala spänningar och konflikter uppstått både mellan lärarna och mellan lärare/rektor. I avhandlingen kopplas konflikten samman med den gällande skolpolitiken, som andades optimism, målstyrning och decentralisering. Det fanns ett hopp om att skolans utveckling skulle börja ta fart i och med att de som arbetar i skolan själva börjar besvara frågorna kring verksamheten (det som ofta kallas för friutrymme) istället för att förlita sig på direktiv ovanifrån. I studien skapar jag ett symboliskt utrymme som jag kallar för en skolutvecklingsarena, där man besvarar just de här frågorna. En skolutvecklingsarena kan till exempel vara ett arbetslagsmöte där man diskuterar skolans vision – själva formen för arbetet spelar ingen roll, utan det viktigaste är syftet, det vill säga att man diskuterar och löser just de här frågorna. Det är just kring skolutvecklingsarenan som konflikten kulminerar och tar fart: varje lärare och rektor har ett antal frågor att förhålla sig till och att ta med sig till skolutvecklingsarenan, men på vägen uppstår problem. Hur ofta man ska en lärare bege sig till skolutvecklingsarenan, och ska de lärare som gör det mer regelbundet premieras, till exempel med en högre lön? Det är ju inte självklart att man förhåller sig till skolutvecklings-arenan som någonting fritt och av godo, det kan förstås också ses som någonting negativt och begränsande. Alla vill kanske inte ens bege sig till skolutvecklingsarenan överhuvudtaget – och det ställer krav på hur man som rektor och lärare ska förhålla sig till det.
– I den litteratur som jag har tagit del av beskrivs ofta rektor som en ganska försiktig person i utvecklingshänseende, men rektorn i min studie är ganska ovanlig i den meningen att han driver sina visioner hårt och utmanar sin lärargrupp på ett sätt som få andra gör. Verksamheten har mycket uttalade mål och syften som rektorn hela tiden tolkar och förhåller sig till. Skolans mål ska överensstämma med de skolpolitiska visionerna, vilket för honom innebär att skolan ska vara en lärande organisation, lärarna ska vara reflekterande praktiker och rektor ska vara en utmanande ledare.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

All form av utvecklingsarbete förutsätter ett fungerande socialt samspel. Utan det spelar det ingen roll vilka metoder man har eller vilka visioner man driver: arbetet är dömt att misslyckas. Rektorn i min studie feltolkar lärarnas signaler, de markerar på olika sätt att de inte vill bege sig till skolutvecklingsarenan på det sätt och i den utsträckning som rektorn vill, men han känner inte av deras markeringar utan kör på i sin egen takt och stil. Genom att signalera sitt missnöje förväntar sig lärarna att rektorn ska korrigera sin handlingslinje, men så blir inte fallet. Diskrepansen mellan vad rektorn gör, och vad lärarna förväntar sig att rektorn ska göra, är stor. Till slut är de sociala relationerna så infekterade att lärarna avsätter rektorn.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att det fanns en så stark dubbeltydighet: å ena sidan var det här en skola med massor av visioner och planeringsdokument som ständigt uppdaterades och som etablerade en bild av skolan som driven och före sin tid. Å andra sidan pågick massor av processer bakom de här yttre, rationella presentationerna, som visade att så inte riktigt var fallet. En skola eller en organisation är inte sin självpresentation: en verksamhet består av deltagarna och är något som utförs, ytterst handlar det om ett samspel mellan människor.
– En viktig lärdom är att om man driver de här visionerna utan en förankring så skapar man en stor diskrepans mellan de mål och visioner som man har satt upp, och de lärare som är satta att utföra arbetet. Lärarna i studien visar sitt missnöje genom att distansera sig från de här visionerna och genomföra en strejkaktion. Det visar vad som kan ske när olika verklighetsuppfattningar står i stark kontrast mot varandra. Rektors förhållningssätt är inte på något sätt illvilligt – det här är hans sätt att tolka direktiven om skolans utveckling. Det som blir förödande är att mitt i allt det här upphör de sociala relationerna att fungera. I sin vilja att befolka skolutvecklingsarenan tar han inte tillräcklig notis om lärarnas missnöje – och ingen rektor i världen kan få med sig de anställda dit i högre utsträckning än de själva medger.

Vem har nytta av dina resultat?

– De verksamma i skolan, lärare, rektorer – de som brottas med och förhåller sig till det här frågorna om verksamhetsutveckling. Det är min förhoppning att de ska kunna ha glädje och nytta av min studie.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis genom att mana till eftertanke. Jag tror att det är viktigt för skolan, precis som för alla andra organisationer, att komma ihåg att en organisation är något som utförs: en organisation är inte byggnaden, en slogan eller ett visionsdokument, det är något man GÖR, och det utförandet svarar organisationens medlemmar för. Ett fungerande socialt samspel är helt centralt för att kunna arbeta på det målstyrda, decentraliserade sättet. Det finns en uppsjö av goda metoder, men de är alla underordnade en fungerande gruppsamvaro.

Hedda Lovén