Stöd från föräldrar och lärare centralt för dyslektiker

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i flera år som psykolog och chef på en liten mottagning i Lund, och då uteslutande med barn och ungdomar som har dyslexi. Genom mitt jobb blev jag nyfiken på hur faktorer som till exempelvis självbild och intelligens påverkades av dyslexi.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om de sekundära effekterna av dyslexi, det vill säga kognitiva och socioemotionella effekter: jag var intresserad av att se hur de här ungdomarna utvecklas när det gäller språk, tankeförmåga och självbild. Avhandlingen består av tre studier som alla rör samma grupp av ungdomar som fick sin dyslexidiagnos på 90-talet. I den första studien återupprepar jag det intelligenstest de fick göra när de först fick sin diagnos (i genomsnitt för 6½ år sedan). Därefter jämför jag resultaten från det nya intelligenstestet med det gamla för att skapa mig en bild av deras utveckling. I den andra delstudien undersöker jag hur ungdomarna trivdes och lyckades i skolan, och i den tredje studien tittar jag på självbild och vilka faktorer som har betydelse för en god självkänsla.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– När det gäller intelligenstestet så visar den första delstudien att ungdomar med dyslexi halkar efter i verbal intelligens i jämförelse med andra jämnåriga. Det var inte ett särskilt oväntat resultat med tanke på att de här ungdomarna inte läser och skriver lika mycket som andra i deras ålder. Ett mer oväntat resultat var att lika mycket som de här ungdomarna hade tappat på den verbala sidan, hade de förbättrats när det gällde icke-verbala förmågor – till exempel att lösa problem med ett visuellt, logiskt tänkande.
– Den andra delstudien, som handlade om ungdomarnas skoltid, visar att det var en väsentlig skillnad i trivsel och skolframgång i skolans lägre år i jämförelse med de högre. De här ungdomarna beskriver en vantrivsel under de första sex åren i skolan, vilket kom som en överraskning för mig: jag trodde att högstadiet skulle vara värst, men det var istället en markant skillnad åt andra hållet. Hemligheten bakom detta verkar vara att de flesta hade hamnat rätt när de valde gymnasium – de satsade ofta på ett praktiskt eller yrkesförberedande program, där de trivdes jättebra och lyckades med sina studier. En orsak till att de inte trivdes så bra under de första skolåren kan även ha att göra med avsaknaden av en diagnos: de flesta barn tycker att det är väldigt roligt att börja skolan, men när man märker att man inte klarar av det som andra barn klarar, och dessutom inte förstår varför, så blir skoltiden blir väldigt förvirrande och smärtsam.
– Resultaten i den sista delstudien, som handlade om självbild, visade att de flesta av ungdomarna hade en god självbild generellt: de kände sig duktiga och värdefulla i sitt vardagliga liv. Däremot var deras akademiska självbild väldigt låg och det fanns ingen större tro på att man kunde lyckas med teoretiska studier. Så länge de här ungdomarna slipper konfronteras med sina läs- och skrivsvårigheter blir självbilden hela tiden bättre och bättre, de 13 % av ungdomarna som hade valt att läsa vidare efter gymnasiet, hade en sämre självbild, plågades av sina svårigheter och hade inte lika god framtidstro. När jag gick vidare och började titta på vilka faktorer som hade betydelse för en god självkänsla hos de här ungdomarna kunde jag se att det handlade om en kombination av ett gott stöd hemifrån, goda kamratrelationer samt ett starkt intresse för något, till exempel en hobby eller sport. Stödet från familjen handlar inte heller om att lyfta alla svårigheter från de här ungdomarna utan mer om att stärka dem och ge dem en känsla av att de kan fixa det här. Att viktiga vuxna – som lärare och föräldrar – tror på dem har stor betydelse.
– Jag gick även tillbaka och tittade på intelligenstesten för de tio ungdomar som hade bäst självkänsla, vilket intressant nog visade att de här tio inte hade tappat lika mycket i verbal förmåga som de andra deltagarna i studien. Det pratas mycket om vikten av nöjesläsning för att träna upp läs- och skrivförmågan, men jag tror inte att det har haft någon avgörande betydelse för ungdomarna i min studie: de har klarat sig bra för att de hade lagt ner mycket tid och arbete på det här både i och utanför skolan – kompletterat av ett gott stöd hemifrån.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag förvånades och imponerades verkligen över ungdomarnas förmåga att anpassa sig till en svår situation: de här ungdomarna hittade andra lösningar som gjorde det möjligt för dem att ordna sitt liv på ett så bra sätt som möjligt. En del var oerhört begåvade men ville inte läsa vidare utan engagerade sig istället i annat – akademiska studier är inte allt i världen!
– En överraskning (som kanske inte var en överraskning egentligen) var också alla dessa mammor som stöttar och hjälper sina barn med ett enormt engagemang. Papporna framträder tyvärr inte lika tydligt: när jag frågade deltagarna i studien vem av föräldrarna jag kunde intervjua som kände till deras situation bäst, svarade 49 av 50 ”mamma”. Det intressanta var också att mammornas utbildningsnivå inte hade någonting med det här att göra, det fanns ingen skillnad i hur mammor med akademisk utbildning hjälpte sina barn i jämförelse med mammor som saknade utbildning. Det var stödet – tron – som gav mer än någonting annat.
– Det kom också som en förvåning att de här ungdomarna mådde så mycket sämre i de lägre skolåren än i de högre. Förvirringen innan de har fått en diagnos leder till en otrolig knäck för självförtroendet: jag har inte träffat ett barn med dyslexi som inte har sagt att de kände sig som dummast i världen innan de insåg vad det här berodde på. Det är när bilden börjar klarna som de kan separera dyslexin från den generella självbilden och se att det här är bara en liten del av den jag är – det är inte hela jag som är värdelös.

Vem har nytta av dina resultat?

– Föräldrar, som härmed får bekräftat hur viktigt deras stöd är. Lärare, som spelar en betydelsefull roll i arbetet med att tidigt identifiera svårigheterna och ge barnen det hopp och det stöd som de behöver – så att de inte går omkring och tror att de är dummast i världen. Det är jätteviktigt att inte överdriva svårigheterna utan istället visa att det går att fixa det här. Det är också viktigt att träna den verbala förmågan, så att man inte halkar efter sina jämnåriga i den utsträckning som deltagarna i min studie gjorde. Man kan hålla muntliga presentationer eller föredrag för att träna sitt språk, allt måste inte ske skriftligt! Skolvärlden generellt måste också ta fasta på vikten av att det finns alternativa vägar för dem som inte klarar teoretiska studier: det behövs lärlingsplatser och ett större utbud av praktiska utbildningar än vad det gör idag. Dessutom är det alldeles för ensidigt med dagens krav på godkänt i kärnämnena, är du dyslektiker så är det fruktansvärt svårt att klara av studier i engelska – vilka alternativa möjligheter har du att ta dig vidare har du om du inte klarar att nå de målen?

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Genom att skapa en medvetenhet hos lärarna om hur det är att vara liten, börja skolan och plötsligt känna att man inte klarar av det som klasskamraterna klarar av. Om jag skulle ge ett konkret tips till lärare som arbetar med de yngsta eleverna, så skulle det vara att redan i första klass fråga föräldrarna om de finns läs- eller skrivsvårigheter i familjen (oavsett om det finns en diagnos eller ej) för dyslexi är ärftligt. Därefter skulle jag göra screening-test i hela klassen och försöka hitta de som har svårigheter så tidigt som möjligt, för att kunna hålla ögonen på dem och stötta dem på olika sätt – till exempel genom att uppmuntra barnens andra förmågor så att de inte tappar självförtroendet. En mamma berättade en gång för mig om hur hennes son, som gick i andra klass, hade valt att stannat hemma den dag skolan skulle besöka brandstationen. Trots att han gärna hade velat följa med, vågade han inte eftersom fröken hade sagt att de skulle skriva en kort redogörelse för sitt besök efteråt: han ville helt enkelt inte utsätta sig för den skammen. Till saken hör att han hade en kamera, och med lite fantasi från frökens sida hade han ju kunnat dokumentera besöket i bilder istället – med självkänslan i behåll. Det är en utmaning för lärarna att hitta varje elevs speciella förmåga, men samtidigt är det oerhört viktigt både för elevernas självkänsla och skolframgång.

Hedda Lovén