Alla elever måste få lov att känna lärandets glädje

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag har arbetat som adjunkt på högstadiet i 15 år. När jag först började undervisa så gjorde jag nog som de flesta lärare: höll en traditionell, kort genomgång vid tavlan och lät sedan eleverna arbeta självständigt med olika uppgifter. Jag märkte ganska snabbt att när eleverna skulle börja arbeta på egen hand så visade det sig att många elever inte hade förstått genomgången eller inte varit uppmärksamma och satt därför rätt upp och ner utan att göra någonting. Jag försökte förändra min undervisning och började föra en dialog med eleverna istället – och det upplevde jag fungerade bättre. Jag lyckades till och med att fånga de omotiverade och enligt skolan ”svaga” elevernas uppmärksamhet. Det ledde till att jag började laborera med min lektionsplanering på olika sätt, och som jag tolkade eleverna så upplevde de den nya verksamheten som stimulerande: jag fick igång deras vilja och motivation att delta i den lärande processen. Plötsligt såg jag att man kunde påverka elevernas prestationsnivå, komma åt olika begåvningsnivåer och nå fler elever genom varierad undervisning, och det intresserade mig. Den nyfikenheten ledde till att jag började forska.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om elever i behov av särskilt stöd. Jag har tittat på hur elever (från årskurs 5-9) uppfattar de specialpedagogiska åtgärder som skolan riktar mot dem. Hur uppfattar de här eleverna skolans åtgärdsstruktur? För att undersöka det har jag intervjuat både elever och speciallärare med särskilt fokus på elevernas självbild, självvärdering och lärande.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag har haft tre utgångspunkter: elevernas självbild, självvärdering och lärande. Självbild och självvärdering hänger intimt ihop, men skiljer sig ändå åt, vilket var något jag ville belysa. Man kan säga att självbilden konstrueras utifrån interaktionen med omgivningen: de attityder du möter från omvärlden präglar dig, och till slut blir du bärare av dem. Självvärdet är snarare en konsekvens av självbilden, den uppstår som en följd utav denna. Lite hårdraget skulle man kunna säga att självbilden kommer utifrån, självvärdet inifrån. Vad min studie visar är att när eleverna går iväg till specialläraren så upplever de att de är avvikande i en negativ bemärkelse. Resultaten antyder att självbilden också påverkar andra delar av elevens personlighet: det negativa som finns i elevernas självbild verkar överföras till deras självvärde – och dessutom i större utsträckning så för flickorna än för pojkarna.
– När det gäller själva lärandet så verkar eleverna vara positiva till det stöd de får. De flesta känner att det klarar av skolan, en del att de inte skulle behöva någon specialundervisning alls. De uttrycker helt enkelt en ganska positiv akademisk självbild: de känner att de nog kommer att klara av skolan och få godkända betyg (pojkarna i något högre grad än flickorna). Det finns alltså en diskrepans mellan elevens generella självbild, som verkar påverkas negativt att de specialpedagogiska insatserna (eller snarare omgivningens reaktion på dem), och den akademiska självbilden, som verkar påverkas positivt av åtgärderna. De lärare som arbetar med de här eleverna uppger att de lägger ner stor energi på att lägga upp undervisningen utifrån de här elevernas förutsättningar, för att på så sätt stärka deras självbild och uppmuntra dem. Det verkar som att elevernas akademiska självbild i resursgruppen på grund av speciallärarnas verksamhet förstärks – de känner att de klarar av skolan och upplever inte heller samma grupptryck som när de går i den ordinarie klassen. De kan slappna av, helt enkelt. Men den andra sidan av myntet är att elevernas generella självbild påverkas i negativ riktning, även om speciallärarna med sin verksamhet till viss del motverkar det som den sociala interaktionen medför (det vill säga omgivningens negativa reaktioner). Frågan blir vilken självbild som är viktigast för oss: om vi värderar den akademiska självbilden högst, så kan nog åtgärderna betraktas som bra för de här eleverna, men inte om vi upplever att det är den generella självbilden som måste komma i första rummet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag är ju inte speciallärare själv, så jag gick nog in i det här med ett ganska öppet sinne – jag hade med andra ord en ganska diffus bild av vad jag kunde förvänta mig, men var bara gediget intresserad. Men jag förvånades kanske lite över att eleverna var så verbala och tydliga när jag intervjuade dem. Deras koncentration under intervjuerna var imponerande, i synnerhet när vi talade om känslomässiga frågor. Det var verkligen givande samtal.

Vem har nytta av dina resultat?

– – Jag hoppas att resultaten kan bidra till att de verksamma i skolan blir medvetna om komplexiteten i de här åtgärderna. Tidigare har det ofta sagts att en inkluderande verksamhet kan lösa många av problemen som uppstår kring elevernas självbild. Men som jag uppfattar de här eleverna (och deras lärare) så har de behov av ett ganska omfattande stöd och anser att verksamheten är positiv för dem. Jag tror det kan vara svårt att tillgodose de här elevernas behov direkt i klassrummet– och frågan blir vad som är bäst om en inkluderande verksamhet får till följd att de här eleverna inte kan gå i den ordinarie skolan överhuvudtaget.
– Det kanske inte är vår syn på specialpedagogiken som måste förändras, utan vår syn på normalitet och vårt sätt att värdera saker som positiva eller negativa. Varför uppfattas det som något negativt att gå iväg till en resursgrupp – tänker vi på samma sätt om att gå iväg till en fiollektion eller en gitarrlektion? Det kanske inte i första hand är specialpedagogiken i sig som är negativ för de elever som är föremål för de här åtgärderna, utan snarare omgivningens negativa värdering av den. En helt inkluderande verksamhet kanske skulle kunna dölja de här åtgärderna, men å andra sidan är elever ganska snabba på att ta reda på vad andra kan och inte kan, vilket blir kännbart för den som inte hänger med. Ett förslag som kan mildra de negativa konsekvenserna för de studerade eleverna är att vi kanske inte skulle ha klassystemet under så lång tid i skolan, utan börja arbeta i mindre grupper som förändras utifrån arbetsområde istället. Jag inser att det kan vara svårt att lösa organisatoriskt, men jag har en känsla av att om studiegrupperna under pedagogisk ledning inte är fasta under så lång tid så har elevernas starka och mindre starka sidor möjlighet att framträda på ett mer naturligt sätt till förmån för de positiva och starka sidorna. Alla elever har en stark sida som vi kan utgå från.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det är oerhört viktigt att försöka stärka elevens självbild, och som ett led i det arbetet är det bra att veta hur olika åtgärdsstrukturer påverkar elevens självbild. Förhoppningsvis kan avhandlingen bidra till en ökad medvetenhet som i sin tur kan leda till att man kan påverka skolan organisatoriskt. Jag är övertygad om att det vore positivt för eleven att slippa gå ifrån klassen alltför mycket, i alla fall för deras generella självbild, men det får aldrig bli på bekostnad av deras lärande. Alla elever måste få lov att känna lärandets glädje. När lärandet blir självutvecklande spelar det mindre roll om man är bättre eller sämre än någon annan.

Hedda Lovén