Det är ditt ansvar att bli streetsmart på internet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag började som doktorand på mitten av 90-talet och ville studera de frågor som uppstått kring internet när det gällde just yttrandefrihet och censur. 1997 gjorde nämligen SIFO och Aftonbladet en undersökning där man frågade svenska folket om de ville ha censur på internet. Hela 70 % svarade att de på något sätt ville att man skulle censurera internet, men när man tittade närmare på undersökningen så visade det sig att många av dem som ville att internet skulle censureras hade ingen närmare erfarenhet av det själv. Internet är ett spännande medium eftersom det är ganska jämlikt – det har utjämnande effekter som gör att marginaliserade grupper kan ta plats på ett helt annat sätt. Samtidigt finns det en misstänksamhet kring internet som under lång tid har debatterats i media: film och tv utsattes för samma skepsis på sin tid, så de här handlar mindre om själva mediet i sig och mer om traditionella rädslor för nya saker.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen består av fyra olika artiklar. I den första artikeln undersöker jag ett plagiat, närmare bestämt när Levande Historia (Forum för levande historias webbplats om förintelsen) kopierades av en revisionistisk aktör som valde att kalla sig för ”Sann historia”. Sidadressen var snarlik och layouten såg i princip likadan ut, så det var svårt för besökare att direkt upptäcka att de hade kommit in på fel sida. Dessutom var texten på den plagierade sidan subtilt vriden: cirka 85 % av texten överensstämde med den på Levande historias hemsida, så du var tvungen att läsa ganska noga för att uppfatta att avsändaren hade ett annat budskap. Forum för levande historia är en regeringssatsning och det var givetvis denna trovärdighet som den andra aktören ville åt. Artikeln visar att på internet uppstår en särskild form av hypertextdialog, där människor och teknik samverkar på ett helt annat sätt än tidigare – till exempel kunde den plagierande aktören lägga länkar till Levande historias webbplats för att skapa en känsla av autenticitet: man kommunicerar med andra ord på olika plan som förbinds med varandra. Forum för levande historia hade ett uppdrag att verka för öppenhet och debatt i frågor som medmänsklighet och demokrati, men när det här skedde så var det ganska uppenbart att de inte ville ta en diskussion med en revisionistisk aktör. Forum för levande historia gick ut och varnade för plagiatet, men utöver det försökte de i stort sett tiga ihjäl frågan. Internet ger den här typen av aktörer större möjligheter än tidigare, jag har överhuvudtaget svårt att se ett forum där den här dialogen hade kunnat äga rum tidigare.
– I den andra artikeln gör jag en analys av dagspressens förhållande till yttrandefrihet och censur kring internet. Bland annat ville jag se om det fanns några återkommande ämnen eller teman i det som skrevs, och det gjorde det: artikeln visar att dagspressen ofta vinklade frågorna mot kontroversiella, problematiska områden, till exempel rasism och pornografi. I mångt och mycket framställdes internet som ett problem istället för en möjlighet. Dessutom framställde tidningarna ofta informationen på internet som ganska svart eller vit, att du ser direkt vad det är du möter. Men jag upplever det precis tvärtom, att det finns en ganska stor gråzon där det är svårt att avgöra avsikterna bakom det man ser. Även idag ser man samma typ av vinklingar i media, som nästan ”triggar” igång läsarna på något som skapar oro – till exempel i fildelningsfrågan, för att sedan skriva mycket om begränsningar, filtreringar och censureringar.
– Den tredje artikeln handlar om hur studenter bedömer trovärdigheten hos den information de hittar på nätet: jag har studerat hur högskolestudenter beter sig när de söker information till sina uppsatser och tagit reda på hur de tänkte de kring sitt sökande, som specifikt gick ut på att hitta vetenskaplig information. Jag ville komma åt deras strategier, och lät därför studenterna värdera olika element som var kopplade till sökprocessen för att sedan analysera svaren med hjälp av en modell om webbtrovärdighet som har tagits fram vid Stanford. Den här modellen delar upp trovärdighet i fyra olika grupper: presumed, reputed, surface, earned credibility. Trovärdighet kan på ett ytligt plan handla om att en webbesökare ser till layoutmässiga detaljer för att försöka avgöra om en sida är tillförlitlig. På ett djupare plan kan trovärdighet vara mer innehållsmässigt förankrat, studenterna försöker kanske avgöra utifrån ett publicerat abstract om en forskningsartikel faktiskt håller en god vetenskaplig höjd. En strategi kan även vara att förlita sig på webbplatser som du har fått rekommenderad från en person i din närhet, till exempel en lärare eller en bibliotekarie. En annan typ av trovärdighet är mer allmänt baserad och innebär att du litar på sin intuition, det vill säga känslan av om något verkar bra eller dåligt, utan att veta hur det faktiskt förhåller sig. Det här är olika typer av trovärdighet som vi arbetar parallellt med, men det optimala vore om vi blev bättre på den mer avancerade formen av trovärdighetsbedömning (som bygger mycket på den egna erfarenheten) – men det tror jag faktiskt att vi blir skickligare på med tiden.
– I den fjärde artikeln tittar jag på Wikipedia, som är ett nätbaserat uppslagsverk skapat av användarna själva. Jag har intervjuat sex personer som arbetar med Wikipedia och som även har uppdrag som administratörer där, vilket innebär att de har lite mer befogenheter i jämfört med de vanliga användarna. Vem som helst kan redigera och skriva vidare på en artikel i Wikipedia, det är alltså inte ett toppstyrt upplagsverk utan det är hela tiden lekmän som skriver och redigerar artiklarna. Det här är en produkt som har stått sig förvånansvärt bra i jämförelse med andra stora uppslagsverk, trots att Wikipedia har fått en del kritik för att man saknar en expertgranskning av det som skrivs. Wikipedia fångar upp mycket av det som är dagsaktuellt och ungdomsrelaterat, vilket man kanske inte gör i de traditionella uppslagsverken, men de är å andra sidan ofta är bättre på bibliografier och historiska översikter. Eftersom vem som helst får skriva vidare på en artikel kräver Wikipedia ett särskilt förhållningssätt – vi har inte mött den här typen av ”oavslutbarhet” tidigare, artiklarna blir ju aldrig färdiga, och ibland kan det vara ett problem när besökare försöker avgöra hur långt en artikel faktiskt har kommit. De personer som intervjuades upplevde att det fanns mycket gott i satsningen, men att det kunde vara knepigt att förhålla sig till utbildningsväsende och skola. De tyckte att Wikipedia snarare kunde ses som en ingång, för att få uppslag och idéer om var eleverna kan leta vidare, snarare än att stå för den stora sanningen. Wikipedia är ett bra exempel på hur man kan ta tillvara på människors engagemang och skapa en god produkt lekmän emellan. Det är spännande att se hur internet fångar upp möjligheten att skapa något med en stor mänsklig bredd, i det här fallet att närma sig drömmen om ett uppslagsverk för allt mänskligt kunnande.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Utöver resultaten i de olika artiklarna så har jag på ett övergripande plan gjort sju reflektioner kring internet som arena. Reflektionerna anknyter till den hypertextdialog som sker på internet och jag hoppas därför att de kan bidra till en förståelse av samspelet mellan människa och text på den digitala arenan. Som användare på internet är det vi själva som bestämmer, det är vi som spelar huvudrollen i vår upplevelse och som tolkar det vi ser utifrån våra egna, unika perspektiv. Genom att klicka på länkar och hoppa från en text till en annan skapar vi individuella upplevelser. Just därför anser jag att det är viktigt att lyfta fram användarens eget ansvar. Många gånger när vi kommunicerar vet vi vem som är avsändaren och vilka dennes avsikter är, men det gör vi inte på internet. Internet i sig har ingen inbyggd trovärdighet, däremot kan vissa arenor på internet ha högre trovärdighet än andra. Jag tycket att internet är en fantastisk informationskälla, men vi behöver bli skickligare på att bedöma den information vi möter.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Engagemanget i Wikipedia, hur de här personerna sitter timme ut och timme in och skriver på det här uppslagsverket, trots att det är helt ideellt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Utbildningsväsendet, beteendevetare, de som sysslar med eller är intresserade av kommunikationsvetenskap och internetanvändare i stort.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan bidra till en ökad medvetenhet om internets möjligheter, inte minst i de fall där vi är i behov av information som vi måste kunna lita på. Internets utjämnande effekter (vem som helst med tillgång till en dator kan verka i det här rummet och göra sin röst hörd) har också en baksida: det gör det svårare att bedöma det material vi möter, dels för att det idag är lätt att få webbsidor att se trovärdiga ut, dels för att vi inte vet vem som är personen bakom. Därför är det viktigt att elever förses med verktyg av metakognitiv karaktär, det vill säga att de blir medvetna om sitt eget sökande, hur de tänker och väljer och vad det är som gör att vissa sidor signalerar trovärdighet respektive brist på trovärdighet. En del av medvetenheten kan till exempel vara en insikt om att träffar i en sökmotor kanske inte alltid är de mest angelägna eller informativa – det kan finnas bakomliggande agendor. Det handlar om att hitta en egen strategi för att närma sig internet, utan att för den sakens skull bli alltför skeptiskt: var kritisk, men på ett konstruktivt sätt. Det gäller att förkasta (ur ändamålet sett) rätt saker, visst finns det ytterligheter, men det finns också hela spannet däremellan. För elevers del kan det sammanfattas i att bli skickligare i att avgöra trovärdighet och att öka medvetenheten om sitt eget ansvar.

Hedda Lovén