Störande elever – eller störd media?

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Våren 2002 gjorde jag en insamling tillsammans med min handledare Kjell Granström i ett projekt där vi skulle försöka beskriva tillståndet i skolan. Bland annat tittade vi på arbetsformer och arbetssätt hos lärare, och eftersom Kjell hade gjort en liknande studie tio år tidigare, och en annan forskare tio år före honom, så tyckte vi att det fanns en intressant möjlighet att se utvecklingen över lite längre tid. Jag minns att jag i samband med de fältanteckningar jag gjorde då förundrades jag över att lärarna i så hög grad uppmärksammade elevernas misslyckanden. Det överraskade mig att en så övervägande del av uppmärksamheten fokuserade på elevernas kognitiva förmågor, bristande värderingar eller felaktiga beteende. Samtidigt kände jag till viss del igen det här från min egen tid som special- och slöjdlärare. Störande beteende verkade uppta mycket av lärarnas energi, och just därför ville jag studera det vidare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur ett begränsat antal lärare (49) undervisar tre olika klasser i tre olika skolor i årskurs sju, med fokus på vilket beteende som uppmärksammades som störande och hur lärarna valde att korrigera detta. Jag följde elevernas scheman under mina fältstudier: i de fall när eleverna hade olika lärare under samma lektion (till exempel på grund av nivågrupperingar) försökte jag välja olika lärare för att kunna iaktta så många pedagoger som möjligt. Jag var nämligen nyfiken på om eleverna blev bemötta på samma sätt av alla lärare, eller om det fanns skillnader.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– När det gäller det beteende som lärarna uppfattade som störande, så visar avhandlingen knappast på några nyheter: det handlar om att eleverna pratar, lyssnar på fel saker (bänkgrannen) eller har svårt att sitta stilla. De lärare jag har följt i avhandlingen var väldigt omtänksamma, relationsinriktade och måna om att eleverna skulle tillhöra det sociala sammanhang som klassen eller undervisningen utgjorde. Det innebar att de använde väldigt mycket vädjande strategier (i avhandlingen kallar jag det för uppmaningar) när eleverna uppträdde på ett sätt som lärarna uppfattade som störande. Uppmaningarna gick ut på att eleverna själva skulle ändra sitt beteende, vilket de i de allra flesta fall också gjorde. Väldigt hårda korrigeringar eller strategier från lärarnas sida förekom mycket sällan. Ingen elev kördes någonsin ut från de lektioner jag observerade. Även om det fanns elever som hade mindre utvecklade förmågor att själv reglera sitt störande beteende, så tolkade jag det som att läraren inte tyckte att eleven blev hjälpt av att bli utkörd. Istället gjorde läraren en poäng av att hjälpa eleven förstå värdet av att vara med på lektionen. I dessa fall var det vanligt att lärarna använde sig av en strategi som jag kalla för socialt tillkännagivande, det vill säga att man säger namnet på den elev som stör. Det kan låta självklart, men i andra studier som har gjorts utomlands så är det mindre vanligt att man använder sig av den här strategin – tvärtom försöker man undvika att peka ut en elev i det offentliga och tar hellre eleven avskiljt när man korrigerar deras beteende. När lärarna använde sig av det sociala tillkännagivandet uppmärksammade de både den störande eleven och de andra eleverna på att det fanns ett problem som man måste ta itu med. Det satte ett socialt tryck på eleven att infoga sig i ledet, samtidigt som det är en vädjan till de andra eleverna om att hjälpa läraren att få någon sorts ordning. Lärarna hade förstås även andra strategier: återkommande eller kraftiga störningar ledde till att man distanserade sig från eleven på olika sätt: man undanhöll med andra ord den närhet som undervisningen eller relationen byggde på, vilket är en mycket kraftfull åtgärd. Till viss del tolkar jag det dock som att lärarna korrigerade eleverna på ett motstridigt sätt: pedagogerna hade förmågan att anpassa sina strategier (till exempel genom att börja med en mildare åtgärd som senare blev hårdare, eller att använda en viss åtgärd för en viss elev) men de använde sig samtidigt av verktygen på ett till synes omedvetet sätt. Det var som om de hade en stor verktygslåda bredvid sig, stack ner handen utan att titta och använde första bästa sak de fick upp. Jag förstod det som att lärarna inte hade funderat särskilt mycket över vilka verktyg de använde, eller vilket som var mest lämpligt. När jag genomförde fokusgruppsintervjuer med lärarna efter att jag hade avslutat mina observationer så fick jag den misstanken bekräftad, för lärarna hade väldigt varierande lösningar på olika problem, men de kunde inte svara på varför de använde sig av en viss åtgärd vid ett visst tillfälle.

I vilken utsträckning tycker du att lärarnas agerande och elevernas beteende motsvarar den allmänna bilden av den svenska skolan?

-Jag har själv arbetat i Stockholm, Lidingö, Norrköping och Vimmerby kommun. De elever jag följde i avhandlingen motsvarar de elever jag har mött i mitt tidigare yrkesliv: de betedde sig varken bättre eller sämre. Visst fanns de elever med mindre utvecklad förmåga att uppföra sig och även elever med diagnoser, men de allra flesta är väl socialiserade i vad skolan går ut på. Lärarna i studien var också väldigt tydliga vid terminsstart: de talade om vilka regler som gällde och vilket beteende de förväntade sig av eleverna. Jag skulle inte på något sätt säga att svenska lärare är för ”snälla”, vare sig av egen yrkeslivserfarenhet eller utifrån det här avhandlingsarbetet. Delar av media tenderar att ganska okritiskt återge politiska utspel om ordning eller oordning – men man kan ju undra hur många besök i den svenska skolan dessa utspel faktiskt bygger på? Jag skulle tro att den bild av den svenska skolan som jag målar upp i avhandlingen är mer vanligt förekommande än den retoriskt förenklade bild man ibland hittar i media. Jag vet att många följer SVT:s serie ”Klass 9A”, och jag måste säga att jag förundrades lite över professor emeritus Bert Stålhammars uttalande om att den svenska skolan var ledande när det kom till oordning. Jag är nyfiken på vad det uttalandet bygger på.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Egentligen inte: jag har tittat på svenska studier om det här från mitten på 50-talet och början på 70-talet och det visade sig att både svenska lärare och andra lärare runt om i världen störs av ungefär samma saker, och i stora drag använder de sig också av samma typ av strategier. Jag känner igen både min egen och forna kollegors praktik i det jag har sett under mina fältstudier. Jag tror snarare att jag hade blivit överraskad om lärare i väldigt hög grad hade kört ut sina elever från lektionerna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare och pedagoger i allmänhet, från förskolan upp till vuxenutbildningen. Avhandlingen kan fungera som diskussionsunderlag i skolan: vad är det som lärare uppfattar som störande, och hur hanterar man det? Det är nämligen skillnad på det som kallas för ”troublesome behaviour” och ”off-task behaviour” – det senare kan till exempel vara att sitta och drömma sig bort på en lektion, vilket inte blir ett störande beteende förrän läraren definierar det som det. Och det går ju i så fall tillbaka på läraren: är det en rimlig sak att störa sig på? Jag tror även att resultaten kan vara ett värdefullt tillskott för lärarutbildningarna, eftersom det inte har gjorts så många studier om det här på svenska förhållanden. Man tror ofta att man kan applicera utländska resultat på den svenska skolan, men både den engelska och australiensiska skolkulturen verkar ha större disciplinproblem och kör ut sina elever i mycket större utsträckning än vad man gör i Sverige. Jag tror även att politiker kan ha nytta av resultaten, inte minst för att fundera över vad som egentligen är den sanna bilden av den svenska skolan: är det den som media lyfter fram, eller är det något helt annat? Jag kan sakna pedagogiska forskares röster i den här diskussionen, jag uppfattar det som att lärare har blivit övergivna. Jag tycker att det är lite underligt att det är skolläkaren Lars H Gustafsson som tydligast tar strid mot pedagogiska åtgärder som ”the naughty chair” – där tycker jag att pedagogiska forskare har ett ansvar att delta mer i den allmänna debatten.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan påverka lärare att bli mer professionella i sitt sätt att reagera på och korrigera elevers störande beteende. Lärares återkommande uppmärksamhet av enskilda elevers störande beteende riskerar nämligen att få negativa konsekvenser: den enskilde elev som pekas ut kan lätt känna sig marginaliserad och stigmatiserad. Fostran är en balansgång och i det sociala sammanhanget – både när det gäller enskilda relationer och i gruppen – är det viktigt att ingen exkluderas.

Hedda Lovén

Fotnot: Professor emeritus Bert Stålhammar sa följande i tv-serien klass 9A:

”Rent allmänt kan man säga att Sverige har tappat väldigt mycket när det gäller prestationer, och det omvittnas inte bara av internationella organ utan även av till exempel högskolor och universitet, som får börja på gymnasienivå – och till och med ibland på grundskolenivå. Men däremot ligger Sverige väldigt bra till, om man nu får ironisera lite, när det gäller oordning. Om det funnes en oordningslista i skolan, så skulle Sverige ligga högt i toppen på den listan.”

Skolporten frågade Bert Stålhammar om vilken vetenskaplig empiri som låg bakom detta expertuttalande. Han svarade så här:

”Det hade naturligtvis varit bra om den (frågan, reds anm.) hade kunnat utvecklats mera i TV-programmet, men där gäller TV-dramaturgin, vilken hela tiden tvingade mig att vara så kortfattad som möjligt. Helst skulle jag tala i rubriker. Mycket medvetet sa jag att jag ironiserade en aning därför att jag då inte kunde få gå in och belägga mitt yttrande med någon direkt källa. Om man studerar OECD:s Pisastudier så finns där många frågor som handlar om hur lärare upplever sin arbetssituation. Jag har också kollat med min kollega Professor Holger Daun vid Stockholms universitet och han bekräftar att det är förmodligen de studier som ger bäst information om arbetssituationen i de olika ländernas skolor. För några år sedan gjorde jag en studie med c: 2000 elever i åk 4 i Sverige, Finland och Estland. Den visade klart att ordningsproblemen var störst i Sverige. (Stålhammar, B. ( 2000) Svenska, finska och estniska tonåringars syn på sin tillvaro. Rapporter vid Pedagogiska institutionen, Örebro universitet 2000: 1″