Vuxna formar inte barn – barn formar barn

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag påbörjade min forskarutbildning 1998, när effekten av friskolor började ta fart och det pågick en stor debatt om just muslimska friskolor – trots att de var väldigt få till antalet och att det var innan elfte september. Skolsverige blev tagna på sängen av att den här typen av skolor dök upp och det blev en hetsig debatt. Jag intresserade mig för vad det var som gjorde att de muslimska skolorna blev så uppmärksammade. I debatten påstods – både av förespråkare och av motståndare till skolorna – en rad saker om hur barn formas i skolan. Vid den här tiden var fenomenet med muslimska friskolor nytt, de som debatterade hade ingen egentlig erfarenhet av skolorna och hade inte varit där men var trots det säkra på vad som pågick. Jag såg att det fanns en diskrepans mellan den aktuella debatten och aktuell forskning kring barn: det sätt man pratade om hur barn formas i skolan representerade en gammal, förlegad syn som inte längre gällde inom forskningen – och då tänker jag framförallt på debatten om hjärntvätt. Inom annan skolforskning har man gått ifrån synen på barn som en effekt eller ett resultat av den undervisning de har fått i skolan – en syn där barn framstår som passiva robotar som vuxna kan programmera. Inom det barndomssociologiska paradigmet ser man barn som aktiva aktörer som kan skapa mening av sig själva och som har förmåga att producera kultur – inte endast vara passiva mottagare av kultur.

Vad handlar avhandlingen om?

– Min frågeställning var hur barn formas i en muslimsk friskola, den frågan är simpel men oerhört politisk känslig i förhållande till samhällsdebatten. I stället för att använda mig av de olika utgångspunkterna som fanns i debatten gjorde jag ett fältarbete på en muslimsk friskola, där jag tittade på vad barnen egentligen gör och hur de formas.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– I avhandlingen analyserar jag debatten om hur barn formas och sätter det i relation till vad som pågick i den skolan jag studerade. Jag kunde se att debatten var väldigt vuxencentrerad: vuxna sätts i centrum och lärare antas förmedla normer och värden till barn som de tar till sig och praktiserar även i andra sociala sammanhang. Ett resultat från min studie är att skolor inte är en vuxencentrerad miljö, för att vuxna ska kunna forma barn behövs täta och goda sociala kontaktytor och det krävs att man umgås mycket. I en skolklass på tjugo till trettio barn finns det en vuxen, vilket rent socialt betyder att barn umgås mer med varandra än med vuxna, och att det framförallt är barn som formar varandra i skolan eftersom vuxna är i minoritet. Det är enkla resultat men de kan vara ganska chockartade eftersom det finns en stor tilltro till skolans roll att via uppfostran och utbildning forma barn – men människor är sociala varelser och det innebär att de sociala relationerna kommer i förgrunden. Ett annat resultat är att hur stor förmåga människor har att forma varandra beror på vilka sociala kvaliteter de tillskriver varandra. De människor som barn förknippar med intimitet och närhet – exempelvis vänner – har större påverkan på hur de formas än exempelvis lärare, eftersom barn har en ökad social distans till vuxna. Familjen var en viktig institution för barnen i studien – föräldrar och syskon hade en större påverkan på dem än lärare. För barn är skolan en byråkratisk institution med formella personer: man är lärare och elev, det är den typen av relation som man har på arbetsplatser, man kan bli kompis med en kollega eller hålla en social distans – och det gör barn i förhållande till sina lärare. Lärare har ett professionellt ideal, men när de vill få tyst på en klass kan de exempelvis plocka fram ett kompissätt för att försöka uppnå sitt mål. Men barn är inte så intresserade av att frångå den byråkratiska relationen eftersom de tack vare den ökade sociala distansen får en ökad social autonomi, vilket innebär att de inte behöver lyssna på, eller göra som de vuxna säger.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, att barn är så bra på att skapa social autonomi i skolan, och hur de vänder och vrider på de idéer som vuxenvärlden förmedlar, till exempel om att barn formas av vuxna. Barn kan exempelvis vända de vuxnas resonemang mot dem: om de bestraffas för att de uppför sig illa så kan de ta till samma förklaringsgrund som vuxna gör om brist på lärares uppfostran så att inte ansvaret ska falla på dem själva.

Vem har nytta av dina resultat?

– De som debatterar frågan om muslimska eller religiösa skolors vara eller inte kan läsa avhandlingen och låta mina resultat utmana deras egna utgångspunkter. Det finns inget stöd i min studie för de argument som förs fram i debatten, varken av förespråkare eller av motståndare till muslimska friskolor, och då kan man ställa sig frågan hur debatten skulle se ut om man utgick från mina resultat. När en debatt är polariserad tror man ofta att debattörerna har väldigt skild syn på den aktuella frågan, men snarare är det så att två som strider ofta delar väldigt många utgångspunkter. I debatten om de muslimska friskolorna är resonemangen kring barn och skola egentligen väldigt lika på båda sidor: debatten förs över huvudet på barn, man har inget barnperspektiv, barnens konkreta skolerfarenheter kommer inte fram och båda sidor hävdar att man pratar för barns bästa.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att resultaten kan påverka uppfattningen om skolans möjlighet att påverka på olika sätt: jag menar att skolans kapacitet att forma barn socialt är begränsad, eftersom de vuxna är i minoritet. Det kan vara både positivt och negativt att utgå från de resultaten. Idag har lärare väldigt höga krav på sig, och en uppfattning att de har stor möjlighet att forma barn. När de då kommer ut i en verklighet som inte ser ut på det sättet hamnar skulden hos dem. Men det ligger i skolans organisering: skolan är inte organiserad på ett sätt som gör det enkelt för vuxna att forma barn – utan tvärtom med många barn och få vuxna. Det här är ett problem som skolan alltid har haft och den debatten finns även internationellt. Skolan förväntas lösa samhällsproblem och det blir bakslag när den misslyckas, då måste man fundera över hur skolans ideologi ser ut i förhållande till hur man organiserar en skola. Det innebär mycket arbete att ta sig från ideologi till skolverklighet och att våga lyfta fram skolans byråkratiska kvaliteter, men skolan är en byråkratisk institution och det innebär vissa saker socialt. Det gäller att våga se på skolan på ett nytt sätt för att förstå vad som sker, och för lärare att se hur de ska förhålla sig i sin profession: hur man som vuxen ska hantera barn som aktiva aktörer i sin egen formning och om det ska beaktas på ett positivt sätt eller behandlas som ett problem. Om man har som utgångspunkt att barn är passiva resulterar det i att man endast ser på barn som olydiga i skolan om de avviker från vuxnas normer, men passiva barn som underordnar sig exempelvis skoluppfostran kommer man aldrig att få – de barnen finns inte, oavsett vilken profil man har i skolan.

Åsa Larsson