Likabehandlingsarbete nedprioriteras i skolan

Trots att rektorer poängterar betydelsen av ett arbete mot kränkande behandling och diskriminering i skolan nedprioriteras uppdraget ofta. Det finns dessutom för stora variationer i hur arbetet bedrivs för att det ska uppfattas som likvärdigt ur ett nationellt perspektiv. Det visar resultaten i Greta Lindbergs avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Hela mitt yrkesliv har jag arbetat i skolans värld, som lärare, specialpedagog och rektor. Jag har sett betydelsen av ett främjande, förebyggande och åtgärdande arbete mot kränkningar från olika perspektiv och har också varit delaktig i olika nationella insatser för att stärka det arbetet. Men trots all kunskap vi har om vikten av det här arbetet och trots alla insatser, visar undersökning efter undersökning och olika rapporter från Skolverket, Skolinspektionen, Bris och andra organisationer att läget inte har förbättrats. Tvärtom har antalet kränkningar ökat. Därför har jag velat undersöka hur det pedagogiskt ansvariga ledarskapet, i form av rektorer och deras huvudmän, hanterar det här uppdraget.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt hur arbetet mot kränkande behandling, diskriminering och trakasserier uppfattas och hanteras. I avhandlingen använder jag termen likabehandlingsarbete eftersom det är benämningen man använder i skolan. Jag har i en fallstudie undersökt en kommunal skolorganisation, där fokus är på rektorerna och deras arbete, men alla aktörer på hela realiseringsarenan kommer in i bilden.

– Min avhandling består av tre delar där jag har undersökt hur uppdraget skrivs fram i styrdokument och hur det har vuxit fram sedan år 1980 fram till och med läsåret 2012-2013. Jag har tittat på hur rektorerna uppfattar likabehandlingsuppdraget men jag har också undersökt Skolinspektionens tillsynsuppdrag. Dessutom har jag tittat på hur det här uppdraget omsätts i skolors lokala likabehandlingsarbete. En del i avhandlingen handlar om hur rektorer, men också deras huvudman, beskriver ledarskapet i likabehandlingsarbetet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det som jag främst vill lyfta fram är att samtliga rektorer i studien uppfattar det här som ett väldigt viktigt uppdrag. De beskriver det som ett mycket komplext och svårdefinierat uppdrag med kontinuerliga förändringar. Parallellt beskriver de sin frustration över att inte kunna hantera uppdraget på det sätt som de önskar. Något som samtliga i studien lyfter fram som bekymmersamt är att det pågår en ökande juridifiering av likabehandlingsuppdraget, vilket gör det alltmer komplicerat att omsätta i skolans vardag. Lärares och rektorers pedagogiska utrymme har minskat till förmån för ett juridiskt perspektiv. Det försvårar pedagogernas insatser och minskar deras handlingsutrymme. En rektor uttrycker det som att det deprofessionaliserar pedagogernas och rektorernas insatser i uppdraget.

– Många rektorer i studien lyfter fram att de största utmaningarna utgörs av deras egna, och den övriga personalens, bristande kunskap, kompetens och erfarenhet av likabehandlingsarbete och därigenom hur de ska omsätta uppdraget. En annan stor utmaning är bristande samverkan mellan olika nivåer, mellan rektorer, huvudmän och pedagoger. Vilket beror mycket på bristande tid.

– Det finns ytterligare två resultat som jag vill lyfta fram. Det enda handlar om att vi pratar mycket om betydelsen av likvärdighet i skolan idag. Att vi ska gå mot en ökad nationell likvärdighet. Men jag ser att likvärdigheten i det här uppdraget inte kan upprätthållas, på grund av stora kvalitativa och organisatoriska variationer. Det andra resultatet som jag också vill lyfta fram är hur centralt ett kompetent ledarskap är i genomförandet av likabehandlingsuppdraget.

Vad överraskade dig?

– Främst två saker – det första är att variationen i utformningen av skolors likabehandlingsarbete är så stor. Jag hade förväntat mig en större likvärdighet. Det andra som överraskade mig är att rektorerna hela tiden uttrycker att de prioriterar kunskapsuppdraget och då blir likabehandlingsuppdraget nedprioriterat. Samtidigt nämner de olika rapporter som visar en ökande andel kränkningar och nästan samtliga rektorer lyfter den ökande ohälsan bland elever. Det gör ju det här arbetet ännu mer angeläget. Frustrationen över att inte kunna prioritera det av olika anledningar blir då ännu större hos rektorerna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av det viktiga arbetet mot kränkande behandling, diskriminering och trakasserier. Men min främsta förhoppning är att min avhandling ska leda till en ökad kunskap och kompetens hos aktörerna i skolan som berörs av det professionellt: lärare, rektorer och huvudmän.

Åsa Lasson