Lekplatser – inte för funktionshindrade barn

Hur blev du intresserad av ämnet?

– I mitt yrke som arbetsterapeut gjorde jag en studie om barns attityder mot rörelsehindrade barn, där jag intervjuade barn utan diagnoser i åldrarna sex till tio år. Jag frågade dem hur vardagen skulle se ut på deras skolor för ett barn som sitter i rullstol. Barnen berättade att de exempelvis skulle hjälpa den rullstolsburne med att öppna dörrar och ta ner böcker från hyllorna i biblioteket – men de var eniga om att det är svårt för ett barn i rullstol att vistas på skolgården och lekplatsen, eller som ett barn uttryckte det:
– Om man sitter i rullstol är det ingen idé att man går dit. Det ville jag undersöka vidare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om lekplatsers tillgänglighet och användbarhet för barn med olika funktions-nedsättningar. Jag har intervjuat personer som ansvarar för byggandet av lekplatser i olika kommuner, handikappsekreterare, föräldrar samt assistenter. Jag har även tagit del av barns erfarenheter kring vad de gör på en lekplats, inte endast barn som sitter i rullstol utan även de som har en synskada eller en måttlig utvecklings-störning. Många av barnen med funktions-nedsättning berättade att de inte brukar vistas på lekplatser överhuvudtaget, de föredrar att istället gå några varv runt skolbyggnaden på rasten. Vissa av dem berättade att de ibland – för att pröva vad de klarar av – går till lekplatsen när de andra barnen har gått hem. Barnen i studien som inte har någon diagnos berättade i de flesta fall att de spenderar varje rast på lekplatsen, det är där man är med kompisar eller träffar nya kompisar – det är framförallt en social miljö. Jag gjorde även en enkät till alla kommuner i Norrland, ställd till den person som ansvarar för de kommunala lekplatserna, varav sjuttiosex procent svarade. Den personen fick göra en bedömning av hur tillgängliga lekplatserna i kommunen är för funktionshindrade. Svaren visade att det endast var två lekplatser av totalt 2 266 som var tillgängliga och fyrtiosex som var delvis tillgängliga – det var med andra ord två procent av samtliga lekplatser som hade någon form av anpassning och 0,08 procent som var anpassade. De uppgifterna stämmer väl överens med den undersökning som Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar gjorde i hela landet 2006.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att lekplatser inte endast är en fysisk miljö utan framförallt en social miljö för barn, och att man måste tänka på att skapa möjligheter för social interaktion när man bygger dem. Det som barnen i studien efterfrågar – oavsett om man har någon funktionsnedsättning – är lekredskap som små hus, bilar och båtar som stimulerar till fantasi- och rollekar. Föräldrarna i studien konstaterade att lekplatsen inte är en miljö som är anpassad för deras barn, utan snarare en plats som får deras barn att framstå som annorlunda och de upplevde en ilska över att samhället inte gjorde något åt det. Idag finns mycket lagstiftning kring lekplatser som innefattar säkerhetsaspekter och tillgänglighet. Plan- och bygglagen ändrades 2001 från att lekplatser bör vara tillgängliga till att de ska vara tillgängliga, och 2003 tillkom att lekplatser ska göras mer tillgängliga genom enkelt avhjälpta hinder, det vill säga att man ska ändra på det man kan utan att riva och bygga om helt. Jag upplevde att föräldrarna i studien hade lite kännedom om de rättigheter barnen har i lagstiftningen. Från och med 2004 säger lagen att allt nybyggt ska vara tillgängligt. Men det är inte en förändring som sker över en natt: större kommuner här i Norrland renoverar ungefär två lekplatser per år vilket innebär att det skulle ta sjuttiofem år innan alla lekplatser är tillgängliga.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag var förvånad över den okunskap som fanns: att de som bygger lekplatser inte hade funderat mer på tillgängligheten och att det var den främsta orsaken till att lekplatser inte är mer tillgängliga. Det förvånade mig även att byggbranschen bygger som den alltid har gjort, de kan rita något som är tillgängligt på pappret men de tänker inte hela vägen. På en lekplats kan det till exempel finnas en dyr handikappvänlig rutschkana – med branta trappor som leder upp till den.

Vem har nytta av dina resultat?

– Barnen – någon gång i framtiden – hoppas jag, landskapsarkitekter samt personalen i skolan som behöver få en ökad medvetenhet kring barn med olika funktionsnedsättningar och deras behov. Det räcker inte med att ett eller två lekredskap är anpassade – man måste se var leken pågår. Om redskapet är anpassat och barnen ändå inte leker där så räcker det inte med en anpassning av miljön: det är den sociala interaktionen som är viktigast och kanske det som barn med funktionsnedsättningar behöver mest. Det är ofta genom leken man lär sig regler och värderingar, så skolans lekplats är viktig. Jag och andra arbetsterapeuter behöver utveckla vår kunskap på det mer samhälleliga planet och jobba på samhällsnivå för att skapa miljöer som är tillgängliga från början – vi måste komma ifrån anpassningstanken.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Barn hittar på ursäkter för varför de inte vill vara på lekplatsen och det behöver man vara medveten om i skolan, och fundera på om lekplatsen överhuvudtaget är tillgänglig för alla barn. Jag kunde se att det finns en bristande kommunikation mellan olika professioner: arbetsterapeuter har goda kunskaper om miljö och användbarhet som i kombination med andra professioners erfarenheter skulle kunna bidra till att skapa lekplatser som är mer tillgängliga för barn med funktionsnedsättningar. Som pedagog kan man uppmuntra och eventuellt erbjuda barnet att träna med arbetsterapeuten på skolan lekplats, på så sätt kanske barnet vågar närma sig lekplatsen på egen hand nästa gång. Det är viktigt för barn att få leka utan någon vuxen närvarande, annars riskerar man att den vuxne blir en slags vägg mot kompisarna.
– Jag önskar att vi var förbi den fysiska tillgängligheten och satsade på att jobba med den sociala tillgängligheten istället – med hur man bygger en lekplats som uppmanar till och skapar social interaktion.

Åsa Larsson