Låt den pedagogiska bedömningen bli avgörande

Hur blev du intresserad av ämnet?

Det grundar sig förstås mycket på min bakgrund som förskollärare. Jag arbetade under sju år i Göteborg, inom flera olika stadsdelar med varierande social karaktär. I personalgruppen fanns det alltid en oro för vissa barn, av vilka en del bedömdes som barn i behov av särskilt stöd. Men det visade sig att referensramarna varierade i de olika stadsdelarna, på vad man bedömde som avvikande.

När jag senare utbildade mig till gymnasielärare skrev jag två uppsatser om barn i behov av särskilt stöd inom förskolan, där jag jämförde olika stadsdelar i Göteborg. Jag såg att ansvariga för dessa avvägningar, i sin syn på barn i behov av särskilt stöd, ofta använde sig av politiskt korrekta svar som de hämtade från läroplanen och andra policydokument. Men att det i verkligheten såg annorlunda ut. Dessa studier ledde sedan till att jag fick en doktorandtjänst och att jag kunnat fortsätta att forska vidare inom området. Det visade sig dessutom finnas ganska lite forskning om normalitet och avvikelse i förskolan inom pedagogikämnet, och få studier som bygger på empiriskt material som direkt avser urskiljningsprocesser.

Vad handlar avhandlingen om?

Den handlar om hur barn, som bedöms som barn i behov av särskilt stöd, kategoriseras i olika sammanhang och hur de processas genom olika instanser i organisationen. Jag har valt att närma mig problematiken utifrån i huvudsak en sociologisk och organisationsteoretisk utgångspunkt, och lägger alltså inte tyngdpunkt på det pedagogiska mötet utan mer på hur barnen beskrivs och kategoriseras i olika sammanhang. Jag har tittat på detta utifrån tre perspektiv; verksamhets-, administrativt- och samhällsperspektiv.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Jag har sett att pedagogerna hela tiden relaterar till miljön när de beskriver de barn som bedöms vara i behov av särskilt stöd. De ser på barnens svårigheter utifrån verksamheten. Det innebär att deras synsätt hamnar i kontrast mot att de alltmer tvingas in i ett system där de förväntas använda sig av valideringsverktyg som IUP, RUS och åtgärdsprogram. Det här kan sedan utgöra en grogrund för vad man ser i nästa steg, där externa bedömare kopplas in och där till exempel personer inom barnhälsovården gör sin tolkning av ett visst barns problem. Ibland remitteras barnet sedan vidare för att en diagnos ska kunna ställas. Resultatet blir att externa specialister, som psykologer och psykiatrer, bedömer barnens vistelse i förskolan, och deras eventuella behov av extra resurser. Man kan tro att denna bedömning skulle göras utifrån ett pedagogiskt perspektiv, men så är det inte. I den stadsdel som jag har undersökt är det inte pedagogerna som definierar barnen, utan företrädesvis barnhabiliteringens personal (psykiatrer, psykologer, logopeder osv.).

I en socialt utsatt stadsdel är det många barn som konkurrerar om resurser. Eftersom diagnoserna här blir A och O när det ska fördelas resurser, finns det en risk att diagnoser fångar upp social problematik via symptomdiagnoser.

Något som framkom allt tydligare mot slutet av mitt analysarbete var att det även i policydokument har skett en förskjutning av perspektiv. Man söker allt oftare medicinska och biologiska förklaringar till barnens svårigheter och problem vilket öppnar upp för en neuropsykiatrisk sanningsregim. Jag har kunnat se att de perspektiv som får sanningsvärde och som avspeglar sig i förskolans styrdokument härrör från en omsvängning i USA.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Det är svårt att säga. Jag hade en förförståelse när jag gick in i arbetet med avhandlingen och även när jag samlade mitt empiriska material, jag visste vad jag var ute efter. Mina intervjuer var inte heller strukturerade, med givna frågor, utan jag arbetade i stället efter teman och lät intervjuerna förändras under processen. Därför kan jag inte säga att jag direkt har stött på något som förvånat mig.

Möjligen har jag har förvånats över att förändringar i tidsandan påverkar svenska policydokument för förskolan så tydligt som de gör, som till exempel att ett amerikanskt synsätt, där barnens svårigheter ges en mer medicinsk tolkning, även genomsyrar svenska styrdokument. Det finns i dag inte särskilt mycket internationell forskning som kombinerar specialpedagogik och förskolan, och den forskning som finns görs i huvudsak i USA.

Vem har nytta av dina resultat?

Jag vill med min avhandling bidra till att belysa saker ur nya perspektiv. Jag har problematiserat hur barn i behov av särskilt stöd kategoriseras och hur de processas genom organisationen. Min förhoppning är att min forskning leder till ny forskning, att den öppnar upp för fler frågor i ämnet och sätter igång reflektioner kring detta. Avhandlingen är också ett viktigt bidrag eftersom det skrivits väldigt få avhandlingar inom ämnet specialpedagogik när det gäller förskolan.

Men resultaten kan förstås också bidra till mer kunskap för bland annat förskollärare på fältet och lärarutbildare. Men också för dem som fattar de administrativa besluten om de här barnen, och även Skolverket som stöd i deras egna undersökningar. Jag är kritisk till deras senaste rapport Tio år efter förskolereformen, där jag tycker att de själva bidrar till en kategorisk syn på de här barnen som där blir problembärare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i förskolan?

Mitt budskap till pedagogerna ute i förskolan är att de ska försöka ta tillbaka bedömningen av vad som är normalt och avvikande i den pedagogiska miljön. I stället för att köpa andra professioners förklaringar. Det är pedagogerna som ska definiera det här problemet. Frågar man förskollärarna om det är tid eller kompetens som de saknar för att kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd svarar de att det är mer tid de behöver. Inte olika specialister som berättar för dem hur de ska arbeta.