Låt de duktiga barnen visa andra sidor av sig själva

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag har, både som sjukgymnast och terapeut, arbetat med människor som råkat ut för det som jag kallar psykosomatiskt sammanbrott, det vill säga utbrändhet i olika former. Jag kände att jag ville studera de här personernas berättelser på ett mer systematiskt sätt, för att kunna dra slutsatser om varför de hamnat i detta. Eftersom jag inte hade någon forskarbakgrund själv gick jag först forskarutbildningen innan jag började med avhandlingen.

Vad handlar avhandlingen om?

Den handlar om hur människan skapar mening i sitt liv, och särskilt hur de som inte lyckas lösa sina problem uppfattar sin situation. Personer som hamnar i svårlösliga situationer, som leder till utbrändhet, förlorar både sin fysiska, psykiska, sociala och kognitiva förmåga. Jag har tittat på varför de hamnat i den här situationen, hur de har förstått den och hur de har löst sina problem. Ofta handlar det om att de har drabbats av svårigheter som de flesta andra skulle kunnat dra slutsatser från av typen: det här går inte, bäst att ge upp. Men de här personerna har i stället kämpat vidare tills det inte gått längre. Jag har sett att något i deras tidiga inlärning, och hur de löste problem som barn, har påverkat deras förståelse av hur de som vuxna hanterar svåra situationer

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Jag har använt en fenomenologisk metod i avhandlingen. Den bygger på att man ser på människans sätt att skapa mening som en förkroppsligad process. I normala fall får vi signaler från kroppen när det blir för mycket av något, vi känner det fysiskt och fattar beslut utifrån det. I mina intervjuer har jag sett att de personer som drabbas av utbrändhet inte har kunnat dra liknande slutsatser av kroppens reaktioner.

En annan sak som varit väldigt tydlig är det svar jag fått när jag frågat informanterna hur de hamnat i den här situationen. De har då börjat med att berätta om sin barndom. Som barn har de känt press att vara duktiga, lydiga, snälla och tänka på andra före sig själva. Och i 80 procent av fallen handlar det om duktiga flickor/kvinnor som har känt att de endast dugt åt de vuxna när de varit duktiga. De har bara fått beröm när det gjort något väldigt bra, men berömmet har inte gått in hos dem. Det har träffat den de försöker vara för att bli accepterad, men inte den de egentligen känner att de är. För många har den här känslan av att inte duga som de är varit en smärtsam process. En följd av detta har blivit att de omedvetet valt att inte känna och de kroppsliga varningssignalerna har därför så småningom blivit mer eller mindre okända för dem. Som vuxna har de sedan förlorat en del av förmågan att tolka kroppens reaktioner i vissa situationer.

När det gäller skolan är det viktigt att förskollärare och lärare lär sig läsa dessa duktiga barn. Det är vanligt att man i förskolan och skolan också bara ser det duktiga. Många informanter har berättat att lärare, genom att uttrycka uppskattning över deras duktighet, har förstärkt deras känsla av att inte duga som de verkligen är. De skulle i stället ha mått bra av att bli uppmuntrade att ge uttryck för andra egenskaper, till exempel att visa humör, oppositionslusta eller att säga nej.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, jag har förvånats över samstämmigheten i berättelserna. Ofta hör man sina patienters problem i nuet, men när jag har öppnat för en djupare intervju, som jag har gjort i avhandlingen, har det kommit fram saker som jag inte kunnat föreställa mig. Och just de samstämmiga bilderna har varit påtagliga.
En annan sak är de stressmätningar jag genomfört, där det visat sig att stress kan ta sig två uttryck. Dels finns en grupp som reagerar på stress i den vanliga betydelsen, att de går upp i varv och driver på. I den andra gruppen finns personer som reagerar med att kroppen snarare blir nedvarvad, och går på sparlåga. De blir uppgivna och passiva, men kämpar ändå på för att lösa uppgifterna. Båda grupperna har ungefär samma typ av problem, men i vården ser man inte att det handlar om två grupper som egentligen behöver olika hjälp.

Vem har nytta av dina resultat?

I första hand de människor som drabbas av utbrändhet. Mina resultat pekar på att de behöver förändra sin förståelse av sin situation. De måste lära sig att de kan bli tvungna att hantera problematiska situationer genom att hävda sin rätt och kanske sätta gränser. De måste helt enkelt ge sig rätten att vara den de verkligen är, inte bara den duktiga som ska lyckas till varje pris. Men den insikten blir de snabbare hjälpta, och får lättare att komma tillbaka. Naturligtvis har också alla som arbetar inom vården glädje av avhandlingen. En annan viktig grupp är alla som arbetar med barn i förskola, skola och andra sammanhang, där barn kan få hjälp att känna att de duger precis som de är, att de inte behöver vara på ett visst sätt för att bli accepterade.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Det är viktigt att alla lärare i förskolan och skolan är vaksamma när det gäller de välanpassade och snälla barnen, och då ofta flickorna. Lärarna behöver inse att ett sådant beteende inte alltid bara är positivt för barnen själva. Det skulle vara mycket vunnet om man kunde förändra detta redan i förskolan och skolan. Det är en skrämmande utveckling med allt fler unga kvinnor som sjukskrivs med de stora krav de har på sig att leva upp till könsstereotypa egenskaper som att vara snäll, duktig och ambitiös, i kombination med kraven på att ha ett perfekt yttre.
En bra påverkan från förskolan och skolan vore att man lät de här barnen känna att de är uppskattade också när de är mindre duktiga, och kanske inte alltid så lydiga. Att lärarna särskilt uppmuntrar dem att ta för sig och ge uttryck för andra egenskaper. Minnet av lärarens attityd till vad som räknades lever enligt forskningsresultatet kvar hos de utbrända personerna långt upp i medelåldern.