”Lärarna låter sig inte vara fria självständiga pedagoger”

Lärarna i en särskild undervisningsgrupp tog till auktoritet och disciplinära åtgärder istället för pedagogiska alternativ. Den iakttagelsen gjorde Adriana Velasquez när hon under ett år följde en särskild undervisningsgrupp med elever med diagnosen adhd.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid varit intresserad av frågor som rör normalitet och avvikelse, och mer specifikt hur det förhåller sig i skolan. Jag anställdes som doktorand inom ramen för ett projekt där särskilda undervisningsgrupper var en viktig målgrupp.

– Min inriktning var att studera hur normen iscensätts i praktiken i skolan, och hur den avvikande eleven med adhd träder fram ur skolans normaliserande vardag och konstitueras som problematisk.

Vad handlar avhandlingen om?

– I avhandlingen studerar jag olika interaktions- och samtalssituationer mellan lärare och elever i en särskild undervisningsgrupp med elever som fått diagnos adhd. I och med det försöker jag ge perspektiv på olika sätt som används för att bemöta och hantera elevers specifika problematik.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– En viktig slutsats är att adhd innebär mer än en neuropsykiatrisk diagnos i skolans praktik. Det finns många komplexa sociala processer av stor pedagogisk betydelse som blir synliga i gruppens interaktion och samtal, och som kan kasta nytt ljus över den problematik som kopplas till diagnosen adhd.

– Det vanligaste sättet att bemöta elevers problematiska beteende i den grupp jag studerade var genom normativa praktiker, som var avsedda att motverka beteendet. Utveckling och tillämpning av undervisningsmetoder som kan underlätta och vägleda eleven i sin läroprocess, och som därmed skulle kunna bidra till att förebygga det som uppfattas som ett problematiskt beteende, lyste samtidigt med sin frånvaro.

Vad överraskade dig?

– Det måste vara det som jag kan kalla för den ”pedagogiklöshet” som jag upplevde i gruppen som jag studerade: Att de inte fanns pedagogiska alternativ förutom medicinska och beteendeförändrande metoder för att bemöta barnens problem. Jag skulle beskriva det som en sorts ”kolonisering” av lärarnas praktiska förståelse av medicinska och beteendeförändrade metoder, något som gör att lärarna inte låter sig vara fria självständiga pedagoger. Det leder till att lärarna tar till auktoritet och disciplinära praktiker för att bemöta elevernas problem. Jag anser att lärarna inte lyssnar på sin egen röst som pedagoger och praktiker.

– De tar inte vara på de erfarenheter och kunskaper som deras egna pedagogiska vardag erbjuder dem, utan följer på ett oreflekterat sätt rekommendationer från andra vetenskapliga fält, något som gör dem blinda inför den komplexitet som finns i det egna pedagogiska fältet – och även inför den variation och mångfald som finns bland eleverna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det är definitivt lärare som kan få störst nytta av mina resultat. Jag känner en stor respekt för lärare, och med min studie av de praktiker som används för att bemöta elever med adhd-problematik är min förhoppning att avhandlingen kan ge lärarna lite perspektiv på vad de gör.

– Jag hoppas att lärarna på ett yrkesmässigt självständigt sätt börjar reflektera kring, utveckla och formulera nya pedagogiska sätt att tillvarata resurser, istället för att peka ut problem hos elever som anses vara i behov av särskilt stöd.

Moa Duvarci Engman