Lärarna har svårt att lyssna på barnen
När skolan arbetar med elevinflytande styrs ofta frågeställningar och lösningar av lärarna. Margareta Aspán visar i sin avhandling, Delade meningar: Om värdepedagogiska invitationer för barns inflytande och inkännande, att det är svårt att få elevdemokrati att fungera.
Född 1965
i Gävle
Disputerade
2009-12-17
vid Stockholms universitet
Delade meningar: Om värdepedagogiska invitationer för barns inflytande och inkännande
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Under min magisterutbildning arbetade jag som utvärderare för BRIS inom ett projekt om elevinflytande. Det var så jag blev intresserad av frågor om elevinflytande och barns delaktighet och rättigheter, vilket ledde till att jag började forska om detta.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om två studier som undersöker hur olika skolor arbetar med att förbättra det sociala klimatet och elevernas inflytande. I den första studien har jag undersökt elevinflytande hos elever i år 6-9.I den andra värdepedagogik och socioemotionellt lärande bland elever i år 1-5, på lektioner där man arbetat med Livskunskap och projekt Charlie.
– Studierna i avhandlingen handlar om skolan som social arena, om att förebygga konflikter och elevers möjlighet att säga sin åsikt. Jag har undersökt om skolan tar tillvara barnens perspektiv i de frågorna. Det finns en spänning mellan skolans uppdrag att fostra självständiga individer, samtidigt som man ska förankra och förmedla samhällets gemensamma värdegrund.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Hur svårt det är för lärarna att ta fasta på barnens problemformuleringar och lösningar. De vuxna har svårt att lyssna på barnen. De har en bild av hur det ska se ut och kommer ofta med färdiga lösningar. I den andra studien har jag sett att mycket lite kommer fram om barnens uppfattningar under deras kamratsamtal. Det blir en slags kamp mellan läraren och barnen i stället för en samverkan. I de situationerna försöker barnen ofta vända uppgiften de ska diskutera till något som de själva kan hantera och det är först när de lyckas vända uppgiften som fler barn blir delaktiga.
Vad överraskade dig?
– Jag har förvånats över att ju mer lärarna har försökt belysa den enskilde eleven, desto mindre utrymme har det funnits för kamratkulturella frågor och undersökande samtal. När lärarna vill träna det enskilda barnets färdigheter är det svårt att också bejaka kamratkulturen i klassrummet. Samtidigt har jag sett att barnen kan vara väldigt engagerade men då har samtalen kommit igång när barnen har fått prata om sådant som händer utanför klassrummet, ofta utifrån filmer.
Vem har nytta av dina resultat?
– Framför allt är det lärare i grundskolan som intresserar sig för skoldemokrati och socioemotionellt lärande. Och alla andra som arbetar med barn och som funderar över över hur mycket vi egentligen lyssnar på barnen. Men också lärarutbildningen och politiker, eftersom det här handlar om ett slags medborgar- och demokratifostran.