Lärarkår med tydlig förankring i demokratin

Nidbilden av den nazisympatiserande läraren stämmer inte. Per Höjebergs forskning visar att den svenska lärarkåren tog tydlig ställning för demokratin under andra världskriget.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare i historia i många år och har ibland funderat över att lärare före och under andra världskriget ofta framställs som nazisympatisörer. Det är ett slags mytbild som återkommer i litteratur och filmer, läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets, exempelvis. Jag ska ärligt erkänna att jag varit med och spridit den här myten utan att ha egentliga belägg. Därför ville jag ta reda på om lärarkåren verkligen var så protysk som den stundom framställs.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om lärarkårens värdemässiga positionering mot nazismen mellan åren 1933-1945 samt Sovjetkommunismen under samma tidsera. Jag har gått igenom press- och arkivmaterial från lärarorganisationer och därifrån försökt få fram hur lärarkåren förhöll sig till det som hände i Tyskland och Sovjet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att den stereotypa bilden av läraren som nazisympatisör inte stämmer. Tvärtom tog läroverkslärare i allmänhet och folkskollärare i synnerhet avstånd från det som skedde Tyskland. Svenska lärare såg sig snarare som pionjärer för demokratin. Men deras kritik riktas aldrig direkt mot nazipolitiken utan uttrycks med underförstådda argument mot den tyska skolan som blir alltmer auktoritär. Under krigets senare år hårdnar den svenska lärarkårens kritik och avståndstagandet från utvecklingen i Tyskland blir tydligare. Vad svenska lärarna vänder sig mot är främst politiseringen av skolan där Hitler jugend tar över lärarnas auktoritet samt nazismens fokus på fysisk fostran snarare än intellektuell.

– Folkskollärarna var både snabbare och hårdare i sin kritik. Läroverkslärarna var mer försiktiga i sina uttalanden. I Läroverkslärarnas Riksförbund, som 90 procent av läroverkslärarna var anslutna till, fanns en tydlig policy mot nazismen som idé, men förbundet tillät ändå nazivänliga medlemmar, även på förtroendeposter. I mötesprotokoll har jag hittat många invändningar från protyska lärare men deras förslag accepteras aldrig av majoriteten.

– Lärarnas förhållande till Sovjetunionen under samma tid är mer kluven. Lärarkåren ser till en början med stor entusiasm på landet som betecknas som ”Den nya framtiden” och ”Hoppets och optimismens land”. Många lärare känner igen sig i reformpedagogiken och ser positivt på sociala reformer som vaccinationer till skolbarn, vilket beskrivs efter en stor studieresa för lärare till dåvarande Leningrad och Moskva. En viss kritik mot Sovjetsamhället börjar höras när kriget och terrorn bryter ut i slutet på 30-talet.

Vad överraskade dig?

– Jag hade förväntat mig en mer kritisk inställning till Sovjetkommunismen. Det är svårt att riktigt veta vad som ligger bakom men jag kan tänka mig att man i Sverige inte hade lika stora förväntningar på Sovjet som på Tyskland och reaktionerna blev därefter.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förhoppningsvis lärarutbildningen. Jag tänker att mina resultat kan bidra till fortsatta reflektioner kring hur läraruppdraget och värdegrunder har utvecklats.

Susanne Sawander