Lärarfacken har samma retorik men olika mål

Sveriges två lärarfackförbund har en liknande retorik och talar om läraryrket som en profession, men bakom ligger helt olika politiska målsättningar. Det menar Peter Lilja som i sin avhandling har studerat fackförbundens remissvar i två aktuella utbildningsreformer.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare från början och har länge funderat på förutsättningarna för lärares yrkesutövning i största allmänhet. Via statsvetenskapen blev jag intresserad av utbildningspolitiska frågor och det tog jag med mig in i pedagogiken. Det fanns inte så mycket forskning om fackföreningarna som politiska aktörer och deras roll i diskussionen om läraryrket, så det tänkte jag göra något åt.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om de svenska lärarfackens professionella projekt, hur de på olika sätt försöker konstruera läraryrket som en profession. Vilka politiska strategier använder de, hur argumenterar de och hur använder de retorik för att driva frågorna politiskt?

– Jag har studerat fackliga remissvar och analyserat fackens reaktioner på två utbildningspolitiska reformer som har med läraryrket att göra: den om lärarlegitimationen och den senaste lärarutbildningsreformen. Det är alltså textanalytiska studier.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Trots att man använder en likartad retorik har man olika målsättningar. Man konstruerar egentligen bilden av två väldigt olika yrken. Det försiggår en kamp om basen för lärares kompetens och hur den ska förstås. Det kan man till exempel se i samband med den senaste utredningen om lärarutbildningen. Lärarförbundet är mån om didaktiken och menar att den är lärares främsta kompetens och samma för alla sorters lärare, från förskolan till gymnasiet. Lärarnas Riksförbund lägger mycket större vikt vid själva undervisningsämnet som den grundläggande kompetensen. Egentligen är det inte så uppseendeväckande eftersom lärarfacken kommer från två olika historiska traditioner, men trots visst närmande under 1990-talet så verkar dagens utbildningspolitiska landskap förstärka skillnaderna mellan fackförbunden igen.

– Ett annat resultat är att hela idén att tala om lärare som professionella framförallt kan förstås som ett sätt att skapa legitimitet åt fackens politiska krav. Jag kallar det symbolpolitik. Problemet är att en profession, i klassisk bemärkelse, är en yrkeskår med stor autonomi och eget handlingsutrymme, som inte styrs av politiska direktiv och där yrkesutövarna har kunskapsmonopol. Det är svårt att säga att det skulle gälla läraryrket som är extremt politiskt detaljstyrt. Kan man egentligen prata om läraryrket som en profession? I en traditionell mening kan man nog inte göra det, men det görs ändå för att skapa legitimitet för fackens krav på bland annat högre lön.

– Talet om läraryrket som en profession kommer från början från politiska texter. På 1980- och 90-talen började man tala om att lärares professionella utrymme ökade med det målstyrda systemet. Sedan har facken snappat upp det och gjort det till sin huvudsakliga verksamhet att försöka professionalisera läraryrket. Det är en effektiv retorik eftersom den associerar lärarna med yrkesgrupper som har högre status, som läkare. Därmed kan man ställa krav på liknande status och lön, alltså i grunden traditionellt fackliga krav.

Vad överraskade dig?

– Det är svårt att bli överraskad av något man hållit på med så länge. Det var väl egentligen att klyftan mellan facken var större än jag hade tänkt innan, att man talar så lika fast man tycker så olika. Det understryker också svårigheten i och betydelsen av att granska politisk retorik i sömmarna, inte minst såhär i valtider.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som sysslar med utbildningspolitiska frågor. Det är väldigt mycket ett inlägg i debatten och ett sätt att förstå den diskussion som förs om lärare från fackligt håll. Alla som är intresserade av skolpolitik borde kunna ha nytta av avhandlingen.

Annelie Drewsen