Lärares yrkesbildning och yrkesklokhet behöver synliggöras

Lärares yrkesbildning och yrkesklokhet är till stor del en tyst kunskap som inte dokumenteras. Ruhi Tyson vill att lärares erfarenheter av lyckad undervisning ska samlas in och spridas så att andra kan ta del av dem.

Varför blev du intresserad av ämnet?


– Jag har en bakgrund som bokbindare och jobbar som bokbindarlärare på Kristofferskolan, men undervisar även i SO. Jag har länge varit intresserad av att forska och när Stockholms universitet startade en forskarskola i yrkesämnenas didaktik passade det mig att söka eftersom det är som hantverkslärare jag känner mig mest hemma.

Vad handlar avhandlingen om?


– I min avhandling fokuserar jag på något som jag kallar bildningsdidaktik. Jag menar att det finns mycket bildningsfilosofi i skolan och många diskussioner om vad bildning kan vara ur ett mer allmänt filosofiskt perspektiv. Men det finns väldigt lite arbete om hur lärare faktiskt iscensätter bildningserbjudandet för eleverna i den konkreta undervisningen, i utformningen av uppgifter och i kursplaner.

– Jag har samlat in och diskuterat fallberättelser där yrkeslärare berättar om undervisnings- och arbetsepisoder som varit ovanligt rika på bildning och/eller praktisk klokhet. Jag har försökt argumentera för att sådana berättelser är värdefulla för både forskning och undervisningspraktik samtidigt eftersom lärare kan hämta direkt inspiration och kunskap ur dem, samtidigt som forskare kan använda dem för ett flertal olika ändamål. Exempelvis som kartläggning av praktiker, utveckling av nya undervisningsinnehåll och kursplaner, fördjupad insikt i mönster för bildning och klokhet i undervisning.

– Jag var ute efter att komma på hur vi gör i praktiken när vi gestaltar undervisning så den blir bildande eller särskilt berikande. Undervisningen i ämnesfrågor ser ut på olika sätt, frågan är vilka sätt som är bra och samtidigt väldigt bildande.

Vilka är de viktigaste resultaten?


– Jag försöker argumentera för att vi borde artikulera och synliggöra bildningskunskap, samla den systematiskt och sprida den genom att be lärare berätta om lyckade tillfällen när de gjorde något och det fick en bildningseffekt för eleverna. Eller be elever berätta om samma sak under och efter sin skoltid. Om lärare och elever berättar så kan andra lärare använda berättelserna för att utveckla sin egen undervisning.

– Vår undervisning blir så bra som vi har fantasi till. Att ha fantasi kräver att man har något att inspireras av. Tyvärr finns det för få sådana fallstudier och berättelser att titta på och utgå från. När äldre lärare pensioneras så försvinner deras kunskap, vi har inte haft några sätt att dokumentera det. Det skrivs handböcker i generella termer, men man behöver berättelser som åskådliggör hur det har praktiserats. Jag menar att vi skulle behöva göra samma typ av arbete som man gjorde i slutet av 1700-talet och 1800-talet då man samlade in folksagor. Vi behöver samla in berättelser om bildande undervisning och publicera samlingar ämnesvis.

Vad överraskade dig?

– Att det finns så lite skrivet om just den här kopplingen mellan ett bildningsfilosofiskt perspektiv och empiriska studier med en didaktisk utgångspunkt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare i alla former, både yrkeslärare, förskollärare och ämneslärare – alla som undervisar har glädje av dem. Även lärarutbildningen, men också personer som är direkt yrkesverksamma. Många av berättelserna har en dubbel funktion, exempelvis berättelserna från vårdlärarstudenterna där alla berättar utifrån sin vårdpraktik. Det krävs inte någon formell undervisningssituation för att människor som arbetar inom vården ska ha glädje av de berättelserna. Även vårdlärare på gymnasiet kan använda dem i sin undervisning.

Åsa Lasson