Lärare och barn har olika mål med digitala aktiviteter

Förskollärarnas syfte är pedagogisk aktivitet men för barnen handlar det mest om att spela. Vad är det egentligen som sker när digitala verktyg förs in i förskolan? Malin Nilsen har forskat i ämnet och finner att barn och pedagoger har olika perspektiv på den digitala tekniken.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag arbetar som lärare på förskoleprogrammet men har en bakgrund som förskollärare. I den rollen var jag en av dem mest entusiastiska när den digitala tekniken kom in i förskolan. Men jag upptäckte ganska snart att lärare och barn ofta hade helt olika perspektiv på vad vill höll på med när vi använde digitala verktyg. Barnen tolkade aktiviteter på plattor och appar som spel medan vår intention var att skapa pedagogiska aktiviteter. Det här väckte intresset av att ta reda på vad som faktiskt händer när digitala verktyg förs in i förskolan.

– De senaste årens debatt kring digital teknik i förskolan har varit extremt polariserad. Vissa pekar på stora risker, andra på fantastiska möjligheter. Problemet, som jag ser det, är att det saknas en diskussion om allt däremellan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen bygger primärt på videofilmer från två förskolor med totalt 42 barn i åldern 1,5 till fem år, samt sex förskollärare. Jag har filmat aktiviteter som görs både med digitala och analoga verktyg. I avhandlingen ingår också ett designexperiment där förskolebarn spelar memory både på det klassiska sättet med träbrickor samt med en digital version. Här är avsikten att undersöka hur de olika spelsätten påverkar barnens lek, samtal, sätt att interagera.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det jag själv såg på förskolan stämmer: Barn och lärare har olika perspektiv på digitala aktiviteter och att det är svårt för pedagogerna att skapa en gemensam förståelse vad det tänkta syftet är. Ett tydligt exempel är när barnen spelar digitalt sudoku. Lärarna har en intention om en pedagogisk aktivitet kring siffror och lösningsstrategier medan barnen slumpvis testar olika siffror genom att ”dra-och-släppa-teknik” och håller på tills de lyckas, utan djupare eftertanke eller reflektion. När lärarna ber barnen att koncentrera sig och just tänka efter tappar barnen snabbt intresset och ber om att få gå. Kort sagt, barn och lärare har helt olika agendor och när barnen inte får göra på sitt sätt vill de hellre göra något annat. En slutsats att dra är att barns agens är en viktig faktor att ta hänsyn till vid digitala aktiviteter, ju mer de får vara med och bestämma, desto mer delaktiga blir de.

– Ett annat resultat är att de appar som används i förskolan rent generellt är dåliga. De är designade för att spela snarare än att lära, oftast genom tekniken att dra och släppa, vilket manar till slumpvist testande och att man kan ta sig vidare till nästa nivå utan att ha förstått. I videofilmerna framkommer också att digitala spel ofta får ersätta analoga varianter av samma lek eller spel, exempelvis pussel, memory eller affärslek.

– Designexperimentet med memory visar på stora skillnader mellan det analoga och digitala spelet. I det analoga memoryt ägnar barnen mycket tid åt samtal och fysiskt samspel kring turordning, vem som blandar och lägger ut och hur korten placeras. Här finns också utrymme för fysisk manipulation då barnen tjuvkikar och gömmer kort för varandra. Tävlingsinslaget är påtagligt och spelet blir därmed också något av en social utmaning, inte minst i konsten att vinna och förlora. I det motsvarande digitala spelet utvecklas ingen större social aktivitet, barnen spelar en i taget och går ofta iväg och gör något annat i väntan på sin tur. Tävlingsmomentet blir heller inte lika påtagligt. Jag vill understryka att jag inte gör någon värdering huruvida det ena sättet är bättre än det andra. Min avsikt är att belysa att aktiviteterna blir helt olika och att det är viktigt att vara medveten om det.

Vad överraskade dig?

– Hur betydelsefull läraren är för att stötta barnen i digitala aktiviteter för att de ska blir meningsfulla. Som förskollärare var jag som sagt extremt positiv till digital teknik och såg den som bärare av en massa möjligheter. Men mina resultat pekar på ett stort behov av en kritisk diskussion om hur digital teknik i förskolan används men också om hur lärarnas roll kan stärkas i detta arbete. I dag finns den digitala tekniken i de flesta förskolor men många lärare saknar möjlighet att få ta del av både fortutbildning och stöd för hur den bäst används.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att framför allt förskollärare men även lärare i skolans första år kan ha det. Vidare skolledare och de som arbetar med policyfrågor. Min erfarenhet är att det ofta fokuseras på själva tekniken, alla prylarna, snarare än på lärarna och deras kompetens, samt att digitaliseringen i förskolan måste baseras på vetenskaplig grund och utifrån beprövad erfarenhet.

Susanne Sawander