Lärande görs möjligt när pedagoger skapar relationer till barnen

I de spontana möten där en relation har möjlighet att uppstå mellan pedagoger och barn finns det också möjlighet för barns lärande och utveckling. Man behöver inte särskilja kunskapsinlärning från relationsskapande, konstaterar Maria Fredriksson i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är både förskollärare och lärare men har arbetat mest i förskolan. Jag läste en kurs inom förskolelyftet och insåg att det var väldigt intressant att läsa vidare – så startade min forskarkarriär. Min licentiatuppsats blev klar 2014 och 2016 fortsatte jag min forskarutbildning mot doktorsexamen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Min avhandling består av två delstudier, där min delvis omskrivna licentiatuppsats är den ena. Den andra delstudien, som jag tycker är mest intressant eftersom den för mig är nyare, handlar om möten mellan barn och pedagoger i förskolan. Jag har valt en filosofisk utgångspunkt och har tagit stöd av filosofen Martin Buber och hans idéer om hur viktiga mellanmänskliga möten är. Utifrån dessa idéer har jag försökt fånga vad det är i mötena mellan pedagoger och barn som kan förstås som viktig. Vad som finns i de små spontana mötena som sker hela tiden i förskolan, inte under de planerade samlingarna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag har med de här filosofiska tankegångarna och mötet med det empiriska materialet fått syn på, och fått ett språk för saker, som man kanske inte brukar prata om när det handlar om vad som sker i de här mötena. Det som är mitt stora bidrag är att jag kan visa vad som händer i mötena. Hur man både genom att pedagogen möter barnet här och nu, alltså skapar en relation, samtidigt också kan erbjuda barnet en möjlighet att lära och utvecklas. Det sker samtidigt, man behöver inte särskilja kunskapsinlärning från relationsskapande. I de här spontana mötena mellan skickliga pedagoger och barn så sker bägge delarna samtidigt. Det tycker jag är det viktigaste bidraget – att relationen är det primära. I de tillfällen där relation har möjlighet att uppstå finns det också möjlighet för barns lärande och utveckling.

Vad överraskade dig?

– När man pratar om relationer är det nästan alltid i positiva ordalag. Men i mina närstudier kunde jag också få syn på att när en pedagog riktar sin uppmärksamhet mot ett barn, och är väldigt närvarande och i stunden, betyder det samtidigt att pedagogen riktar sin uppmärksamhet bort från andra barn. Det är ett intressant resultat. Ganska självklart, men jag kan synliggöra det, vilket gör att man också kan diskutera vad och vem man riktar närvaron mot och vem och vad pedagogerna vänder sig bort från.

Vem har nytta av dina resultat?

– Pedagoger på förskolan och förskolechefer, men resultaten är också intressanta för förskollärarstudenter som är på väg in i sin yrkesroll. Jag har lagt mig stor vinn om att diskutera min metod och mina analysformer för att lämna ett metodologiskt bidrag till forskningsfältet också.

Åsa Lasson