Långt från enig syn på inkludering av barn med autism

Många lärare ser individens problem som ett hinder vid inkludering av barn med autismspektrumtillstånd AST. Det visar Ann-Charlotte Linton i sin studie över attityder till inkludering i skolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som speciallärare på gymnasiet i många år, bland annat med barn med austismspektrumtillstånd (AST). Många av de här barnen behöver en strukturerad vardag med återkommande rutiner men så ser skolan inte alltid ut. Följden är att dessa barn ofta blir stressade, får ångest och stannar hemma från skolan. Jag ville undersöka vad det är som inte fungerar i skolan för de här barnen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om attityder till inkludering av barn med AST i skolan. Genom den så kallade associationsmetoden har jag undersökt vilken attityd lärare, skolledare samt personal inom elevhälsan har till den här frågan. Totalt deltog 170 lärare, 39 skolledare samt 27 personer från elevhälsan. Associationsmetoden innebär att intervjupersonerna spontant får svara på en rad frågor, exempelvis ”vilka faktorer är avgörande för inkludering av barn med AST i skolan?” Tidigare forskning visar att människors spontana reaktioner och känslor i mångt speglar vad de faktiskt gör i praktiken. I det här fallet hur de bemöter dessa barn.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att många lärares föreställningar kring inkludering av barn med AST kretsar kring det biologiska och medicinska och att det är individen som har en svårighet. Studien visar att flertalet lärare är mycket positiva till inkludering men riktar fokus på att barnen har en funktionsnedsättning och mer sällan till att den sociala miljön. Intressant är att lärare som utbildats under senare tid i i högre grad ser skolmiljön som ett medel för att elever med AST bättre ska kunna inkluderas i skolan. Nyligen utbildade lärare ser också större möjligheter till att kunna förändra sitt förhållningssätt. Manliga lärare lyfter oftare anpassning av skolmiljön medan kvinnliga lärare pratar om ”behov” och ”lugn och ro” som en väg till inkludering. Med tanke på att 80 procent av skolans personal består av kvinnor funderar jag på vad den här skillnaden innebär i praktiken. Att barn med AST behöver tydliga strukturer är känt. Anpassning av skolmiljö är kanske en fråga som behöver belysas ytterligare. Jag fann inget tydligt gemensamt förhållningssätt mellan de tre yrkeskategorierna. Utan ett tydligt uppsatt mål blir inte inkludering ett gemensamt ansvar och kan inte utvärderas i termer av måluppfyllelse.

Vad förvånade dig?

– Jag hade förväntat mig en mer positiv och proaktiv attityd från elevhälsan. De besitter ju specialkunskaper och ska ju gå i bräschen, tänker jag.

Vilka har nytta av dina resultat?

– All skolpersonal men även skolpolitiker. Frågan om inkludering är tydlig i skolans nationella policydokument men jag är inte helt säker på att skolpolitiker på kommunnivå vet hur det ser ut i verkligheten.

Susanne Sawander