Lägre internetanvändning bland unga med intellektuell funktionsnedsättning

Unga med intellektuell funktionsnedsättning har sämre tillgång till digitala enheter som exempelvis mobiltelefon än andra ungdomar. Dessutom utförs alla internetaktiviteter i lägre utsträckning av ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning – förutom när det kommer till att spela spel. Det visar Kristin Alfredsson Ågrens forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som vårdare inom omsorg om personer med utvecklingsstörning. Jag är också utbildad arbetsterapeut och har arbetat inom daglig verksamhet i ungefär tio år och var en av de sista som fick en adjunktstjänst på universitetet där man inte behöver vara disputerad. När jag fick möjlighet att gå doktorandutbildning var det viktigt för mig att det skulle handla om personer med intellektuell funktionsnedsättning och delaktighet, eftersom det alltid har legat mig varmt om hjärtat. Mina handledare införde perspektivet med teknikutveckling och internetanvändning kopplat till delaktighet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur ungdomar och unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning mellan 13 och 24 år använder internet, vad de gör på internet samt hur tillgången till digitala enheter ser ut för dem. Men också mer detaljerade aspekter av internetanvändning, vad som är svårt och vad som är lätt. I två av studierna har vi haft en jämförande design, där vi samarbetade med Statens Medieråd som hade fått ett tydligare direktiv att inkludera barn och unga med funktionsnedsättning i sitt uppdrag. Vi anpassade en av deras enkäter som blev möjlig att svara på för ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning, som vi sedan jämförde med data från ungdomar generellt. Då kunde vi se vad ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning gör, vad har de tillgång till och hur de gör det och jämföra med ungdomar generellt.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vi kunde till exempel se att 60 procent av ungdomarna med intellektuell funktionsnedsättning har tillgång till surfplatta eller mobiltelefon, eller båda. Men jämför vi det med ungdomar generellt i samma ålder så är det närmare 100 procent som har en mobiltelefon idag. Just det här att ha en smartphone eller inte kan vara något som påverkar delaktigheten mycket i vardagliga aktiviteter och i social kommunikation med andra. Vi kunde också se att alla internet-aktiviteter utförs i lägre utsträckning av ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning, utom att spela spel, för det gör fler ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning än ungdomar generellt.

– Men om jag ska lyfta fram det viktigaste resultatet i avhandlingen i stort så är det att vi har fått syn på vad ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning faktiskt gör på internet och att vi kan se att det finns något som jag kallar för en digital eftersläpning. Det finns en eftersläpning både när det gäller tillgång men också vad man gör på internet. En allvarlig eftersläpning är att det bara är 20 procent i gruppen som letar efter ny information på nätet, jämfört med cirka 86 procent bland referensgruppen. Det är en jätteviktig aspekt för delaktigheten. Därför behöver man tänka mer på stöd av personer runt omkring men också behovet av en kognitivt tillgänglig webb, som det faktiskt är lag på att alla offentliga aktörer måste ha idag.

– Jag vill också lyfta fram vår metod, att vi har anpassat en enkät så att den blir kognitivt tillgänglig. Det är en metod och inte ett resultat men resultatet av det är ändå att vi fick fram användbar data. Det borde verkligen vara något som fler myndigheter eller andra som vill göra populationsbaserade undersökningar verkligen tar till sig, i stället för att exkludera personer med kognitiv nedsättning. Vi gjorde också en jämförande studie med föräldrar och vad de har för uppfattningar om internetanvändning och medieanvändning. Det visade sig att föräldrar till ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning är mindre oroliga än föräldrar till referensgruppen. De ser färre negativa konsekvenser med internet än vad föräldrar till ungdomar generellt gör. 50 procent av föräldrarna angav att deras ungdomar inte använder sociala medier och då kanske man oroar sig mindre eftersom det händer mycket just på sociala medier. Vi tycker att det är ett väldigt viktigt resultat, för det kan vara så att föräldrarna ser att det finns stora möjligheter med internet för deras ungdomar som de inte riktigt använder sig av idag.

Vad överraskade dig?

– Det här med att föräldrarna faktiskt oroade sig mindre – det gick precis tvärt emot våra hypoteser. Det finns andra intervjustudier, där man har med både lärare från särskolan och föräldrar, som visar att lärarna oroar sig mer än föräldrarna för att barnen ska bli utsatta för saker där lärarna exempelvis lyfter bristen på konsekvenstänk som en risk. Det kanske handlar om ett läraransvar mot en person, medan föräldrarna är mer nära sin son eller dotter.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att allmänheten och olika offentliga aktörer kan ha nytta av dem liksom personal inom olika verksamheter, exempelvis arbetsterapeuter och specialpedagoger. I förlängningen hoppas jag att man kan jobba mycket mer med digitala kompetenser för den här målgruppen, så personal i särskolan är en jätteviktig målgrupp. Jag vet att man redan använder massor med digitala verktyg i skolan, men det här handlar lite mer om hur man kan hantera den internetbaserade vardagen som vi lever i.

Åsa Lasson