Kvinnliga och rasifierade studenter diskrimineras på läkarutbildningen

Kvinnliga och rasifierade studenter utsätts för stereotypa föreställningar och diskriminerande behandling på läkarutbildningen, samtidigt som manliga och vita studenter favoriseras. Det visar Emelie Kristofferssons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Mitt intresse för just genus och etnicitetsfrågor går tillbaka till att jag tog studieuppehåll från läkarutbildningen och läste genusvetenskap. Det jag lärde mig där och de insikterna som jag fick tog jag med mig när jag skulle skriva mitt examensarbete på läkarutbildningen. Det blev också startskottet för avhandlingen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur läkarstudenter upplever, begripliggör och hanterar olika föreställningar, värderingar och normer kring kön och etnicitet som formar deras utbildning. Jag har gjort fokusgruppsintervjuer och en enkätundersökning med kvinnliga och manliga läkarstudenter och jag har också gjort individuella intervjuer med studenter som själva identifierar sig som tillhörande eller kommande från en kulturell eller etnisk minoritet. Alla studierna är genomförda bland läkarstudenter vid Umeå universitet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att både sexism och rasism på läkarutbildningen tar sig uttryck i olika upprepade, vardagliga och kanske skenbart ganska obetydliga incidenter eller handlingar, men som genom att de sker så upprepat ändå leder till exkludering och nedvärderande av både kvinnliga och rasifierade studenter. Det kan handla om att man utsätts för stereotypa föreställningar. Som kvinna är det exempelvis svårt att ta sig förbi föreställningen att alla kvinnor i vården är sjuksköterskor. De rasifierade studenterna kan få komplimanger för att de pratar så bra svenska fastän de är födda och uppvuxna i Sverige. De får också hela tiden frågor om var de ”egentligen” kommer ifrån.

– Det handlar också om att man diskrimineras och inte får samma möjlighet att delta i olika moment som sina klasskamrater, eller att man utsätts för både sexistiska och rasistiska skämt av handledare, annan personal, patienter och andra medstudenter. Ett återkommande resultat i delstudierna är att många av deltagarna beskriver att åskådare förblir passiva utan att reagera, vilket bidrar till att normalisera den här typen av orättvisor. Slutligen beskriver deltagarna, både kvinnor och män, att de noterar en favorisering av manliga studenter och vita studenter.

Vad överraskade dig?

– Trots att deltagarna beskriver de här erfarenheterna är deras allmänna uppfattning att läkarutbildningen är inkluderande och jämlik. Det gör att de blir osäkra på om deras erfarenheter verkligen är diskriminering. Det är inte vare sig ovanligt eller förvånande att man resonerar på det sättet, utan snarare ett resultat av att sexism och rasism är ganska normaliserat. Därför försöker deltagarna hitta andra förklaringar till det som de utsätts för, exempelvis att de inbillat sig. Man tänker sig ofta att de som gör sig skyldiga till rasism eller sexism är några enstaka ideologiskt övertygade personer eller personer som är exceptionellt fördomsfulla eller okunniga. Deltagarna har svårt att få ihop den bilden med handledarna som de ser upp till och som de tycker är snälla och välmenande i övrigt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tänker att resultaten kan vara relevanta för andra läkarutbildningar runt om i landet och även internationellt. Resultaten visar hur ojämlikhet mellan manliga och kvinnliga, respektive vita och rasifierade studenter hela tiden återskapas på utbildningen trots att man har tydliga regler kring likabehandling och nolltolerans mot diskriminering på universitetet. Deltagarna försöker hantera de här situationerna, men det faktum att man blir bedömd av sina handledare, rädslan för bestraffningar och det bristande stödet från åskådare gör att det är väldigt svårt att säga ifrån eller rapportera.

– Det kommer att krävas ett långsiktigt arbete för att synliggöra och utmana de här normerna och praktikerna. Det är också viktigt att försöka frångå tanken att det är några få avvikande individer som ägnar sig åt sexism och rasism, utan att det snarare är något som vi alla på olika sätt både medvetet och omedvetet bidrar till att upprätthålla – även genom att förbli passiva åskådare.

Åsa Lasson