Kvinnliga fysiker inte som andra kvinnor

Hur blev du intresserad av ämnet?

- Jag har ett tvärvetenskapligt intresse från grunden, i synnerhet av fysikdidaktik och har läst både fysik och historia. Min avhandling har ett genusperspektiv och det intresset väcktes framför allt när jag själv läste fysik, för inom fysiken finns få tjejer överlag. Därutöver jag har i andra sammanhang jobbat med frågor kring snedrekrytering.

Vad handlar avhandlingen om?

- Hur studenter lär sig att bli fysiker – en vid fråga som visade sig innehålla väldigt många svar. I vanliga fall när det gäller ämnesdidaktisk forskning tittar man på hur elever lär sig ett specifikt begrepp men i min studie har jag vidgat ämnet och ställer frågan hur man lär sig yrkesrollen och yrkeskulturen. Ett yrke är ju mer än bara ämneskunskapen i sig, det innehåller också mer subtila normer och förväntningar. Jag har intervjuat 22 studenter och frågat dem hur de förhåller sig och ser på rollen som fysiker, om vad som är viktigt att vara bra på som fysiker och vem de ser som fysiker. Fysiken är mansdominerad och är också kopplad till manlighet även på ett symboliskt plan. Utifrån ett genusperspektiv försöker jag också ta reda på hur kön kommer in i det här med att skapa sin yrkesidentitet.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Ett tydligt resultat är att kvinnliga fysikstudenter inte ser sig själv som vanliga kvinnor, och det gör enligt dem själva – att de passar in yrket. Den här uppfattningen bland kvinnliga fysiker har uppmärksammats också tidigare studier. Jag frågade studenterna hur de såg på att vara man respektive kvinna i det här yrket. För de kvinnliga studenterna var frågan förväntad. Männen däremot hade svårt att svara, de förstod nästan inte frågeställningen, vilket gjorde det än mer tydligt att de är de manliga normerna som styr yrkets identitet. Vad som gör det här extra intressant är att fysik som ämne ofta ses som neutralt och oberoende av sociala strutkurer.

- Ett annat resultat är statusladdningen i fysikyrkets olika delar. Vissa studenter bygger sin yrkesidentitet kring det praktiska arbetet i laboratoriet medan andra anser att detta inte har med fysik att göra. Här finns tydliga statusskillnader och det praktiska arbetet är helt klart inte lika högt värderat. Trots dessa spänningar och gränsdragningar visar min studie samtidigt att det finns en stor variation och mångfald som ger utrymme för många olika sätt att vara fysiker på.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

- Ja, att kraven och gränserna för vad man ska vara bra på och när man kan betrakta sig själv som fysiker var så snäva och hårda. Enligt många studenter räcker det inte att vara fysikdoktorand för att få kalla sig fysiker. Där krockade min egen bild av att vara fysiker med deras där kraven var mycket högre. Vissa fysikstudenter hade lockats till yrket för att det anses vara bland de svåraste ämnena och för att det har hög status. En kvinnlig student sa dock att hon såg sig själv som fysiker med tillägget att man måste ju inte vara nobelpristagare föra att vara fysiker.

Vem har nytta av dina resultat?

- Jag hoppas att resultaten kan hjälpa lärare på universiteten att se på ämnet genom ett utifrånperspektiv och som student kan de vara ett verktyg för att förstå ämnet på ett vidare plan. På det stora hela hoppas jag att mina resultat kan vara ett bidrag till den naturvetenskapliga allmänbildningen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

- Min studie innehåller teoretiska redskap, vilka jag tror att lärare alla nivåer kan ha nytta av studien för att synliggöra olika ämneskulturer och hur man kan tänka kring dem.