Kunskapande samtal

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är specialpedagog själv och har suttit i många samtal med barn, föräldrar, lärare och rektorer. Jag har upplevt både bra och mindre bra samtal. Och de samtal jag uppfattade som bra kunde andra yrkesgrupper uppfatta som mindre bra. Trots att skola och förskola verkligen vill ha delaktighet så är man inte alltid medveten om på vilket sätt man kan skapa den här delaktigheten. Det är lätt att tro att bara man sitter i samma rum och låter alla komma till tals då har man gjort vad som behövs, men det räcker alltså inte. Det var den här upplevelsen av otillräcklig delaktighet som gjorde mig intresserad.

– Jag skrev också min d-uppsats om samtal där jag istället för att använda det traditionella lärarförhållningssättet där läraren förklarar hur det ser ut i skolan, vände på det och frågade hur föräldrarna och barnen ansåg att det såg ut. Vad tror ni skulle fungera bättre? Hur gör du när du lär dig? Kan man använda detta i fler situationer? Jag upplevde det här kunskapande samtalet som en framgångsrik och annorlunda väg och mitt förhållningssätt var inriktat att lyfta fram kompetensen hos den jag talade med. Alla har kompetens oavsett funktionsnedsättning och utgår du från att någon är kompetent så blir det skillnad mot om du utgår från att någon har problem.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om specialpedagogens yrkesroll i förskola och skola och om hur en demokratisk kommunikation kan utvecklas. Framför allt undersöker jag möjligheterna för specialpedagoger att genomföra så kallade deliberativa samtal med föräldrar, barn, ungdomar, vuxna och kollegor inom förskola och skola. Deliberativa samtal innebär att man frågar sig vad man är oenig om, vilka alternativa beslut som kan fattas och vilken procedur man kan ha för att fatta beslut. Man försöker verkligen att låta alla komma till tals. I skola och förskola måste det finnas kunskap om hur ett gott samtal kan genomföras. Det räcker inte att alla säger sitt, det handlar också om olika maktaspekter som har betydelse.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Specialpedagogisk verksamhet kräver specialpedagoger som fungerar som länk mellan myndigheter och organisationer, mellan olika yrkesgrupper i skolan och mellan hem och skola. Specialpedagoger måste utgå från ett medvetet, kommunikativt perspektiv och också ges möjlighet att arbeta med kvalificerade pedagogiska samtalsprocesser. Det medvetna kommunikativa perspektivet handlar om att ha en djup kunskap om vad som krävs i en samtalssituation för att den verkligen ska bjuda in till delaktighet.

– Idag läggs mycket av specialpedagogens tid på att arbeta enskilt med barn eller i grupp. Däremot är det svårare att hitta tid till att samtala med barnen om deras lärande eller om hur de upplever sin skolsituation. Tid måste ges till samtalsprocesser vilket betyder samtal över tid och inte bara med barnen. Specialpedagogen måste ges möjlighet att föra kvalificerade samtal om pedagogiska situationer tillsammans med arbetslag och lärare.Det behövs en yrkesgrupp inom skola/förskola som har den här speciella kompetensen och gedigna kunskapen när det gäller kommunikation och som ska finnas med när det förs viktiga samtal på olika nivåer. Det finns alltid idag och man talar sällan om att det behövs den här kompetensen på skolorna.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det förvånade mig att specialpedagogiskt arbete så oreflekterat ses som ett direkt arbete med barn, det är sällan att man talar om specialpedagogik som något annat. De kommuner som arbetar annorlunda och där specialpedagogerna är organiserade mer centralt, där är funktionen ständigt under hot, eftersom det finns en föreställning om att specialpedagogik ska finnas så nära barnet som möjligt. Min uppfattning är att vi måste arbeta på olika sätt, och både ha närheten och distansen. Det behöver finnas någon som kommer in med andra glasögon i verksamheten och kan ge en ny syn.

– Det förvånade mig också att man i så hög grad blandade speciallärarens och specialpedagogens funktion, man gjorde ingen skillnad, men jag menar att man bör göra skillnad. Men samtidigt blev jag också glatt överraskad att den här skillnaden faktiskt fanns på många ställen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Specialpedagoger, skolledare för förskola och skola och politiker har nytta av resultatet liksom föräldrar och deras barn. Min förhoppning är att specialpedagoger blir styrkta i att tala för sin funktion, det är många som vill jobba som jag beskriver, men de får strida för det, eftersom det förväntas att de ska arbeta traditionellt med barn.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att man får upp ögonen för att det är en skillnad mellan speciallärare och specialpedagoger för då kan man prata om den och göra något åt den och det kan bli ett väldig fruktbart samarbete som kan gagna specialpedagogisk verksamhet. Det kan leda till att man organiserar annorlunda och att man finner möjligheter till samtal på ett annat sätt. Har man speciallärare som kan arbeta mer traditionellt kan specialpedagogerna arbeta mer med mer med pedagogisk handledning och kunskapande samtal.