Kuddrum och byggrum utvecklar barnens språk och lek
Hur påverkar miljön förskolebarnen, och vice versa? Sofia Eriksson Bergström har filmat barnens vardag bokstavligen utifrån barnens perspektiv. Resultatet visar att lekmiljöer som inte är så förutsägbara skapar mer utvecklande lekar hos barnen.
Född 1974
i Sundsvall.
Disputerade 2013-05-19
vid Mittuniversitetet
Rum, barn och pedagoger – om möjligheter och begränsningar i förskolans fysiska miljö
Varför blev du intresserad av ämnet?
– När jag läste till förskollärare var jag intresserad av hur själva miljön formar individen och tvärtom. Vi hade ett arbete där vi gick runt på en förskola och fotograferade allt i höjd med barnens ögon, och det vi såg var inte så inspirerande, mest stolsben. Sedan fortsatte jag att läsa pedagogik och upptäckte teorier kring hur miljön påverkar, och så ville jag undersöka interaktionen mer.
Vad handlar avhandlingen om?
– Jag har filmat tre avdelningar på olika förskolor i ett år. Jag har filmat barnen utifrån deras perspektiv, krupit nära inpå och sprungit om vartannat för att följa deras perspektiv i det vardagliga. Materialet har jag sedan tolkat utifrån psykologen James Gibsons affordance-teori, att miljön är en uppsättning erbjudande som är upp till varje individ att upptäcka och använda. Barn är ju fiffiga upptäckare. Jag använder också Yrjö Engeströms verksamhetsteori, för att titta på hur relationen mellan pedagoger, fysisk miljö och barn ser ut. Exempelvis hur traditioner och pedagogernas förhållningssätt påverkar relationen till miljön.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att miljöer som inte är så förutsägbara, som exempelvis kuddrum, eller en skogsglänta, sätter igång lekar där barnen är mer verbala, de förhandlar och pratar med varandra för att utveckla leken. Det blir en lek med innehåll, en gemensam lek. I mer statiska miljöer, som exempelvis en klätterställning finns det inte så mycket att förhandla kring, där blir leken mer individuell eller enbart motorisk träning. I förskolorna använde man sig ofta av platser för att skapa kontroll, exempelvis att barnen skulle samlas i soffan innan lunch.
– Men så fort personalen lämnade rummet använde barnen miljö på sitt vis, exempelvis blev soffan ett skepp. Man pratar ju om att barn är institutionaliserade idag men mitt material visar att barn tar sig stort handlingsutrymme, även om pedagogerna är ganska styrande. Barnen är verkligen agenter i sin miljö, de agerar. Det var skönt att se.
Vad överraskade dig?
– Att det var så viktigt för pedagogerna att hålla ordning i miljöerna. Jag tänkte nog att pedagogerna skulle vara mer lekfulla, se mer till individen. Barn använder ju inte alltid saker på det sätt som vuxna planerat. Exempelvis blev barnen som lekte i dockvrån och gav sig ut på resa till byggrummet, avbrutna av pedagogerna som hänvisade till reglerna om att docklekar ska vara i dockvrån. Dessa regler, som ska hålla ordning, skapade mer kaos eftersom leken avbröts. Hade dockleken fått fortsätta med sin resa till Afrika så kanske det hade blivit lugnare.
Vem har nytta av dina resultat?
-Förskolepersonal. Gibsons ”erbjudande-teori” kanske kan öppna för nya tankar kring miljöer. Att man mer lyfter fram barnperspektivet. Då kanske man också som vuxen kan bli mer kreativ och se fler möjliga tolkningar i miljön.
Hanna Nolin