Att lära sig en musikalisk praktik

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Avhandlingen är ett resultat av ett samarbete mellan Collegium Musicum vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm och avdelningen för Yrkeskunnande och Teknologi vid Kungliga tekniska högskolan. Samarbetet uppstod för att man från KTHs sida ville vidga sitt fält av intryck genom att använda sig av konstnärliga processer som analogier. Syftet var att diskutera vad man tolka in i begreppet erfarenhetsbaserad kunskap – det vill säga den kunskap i ett yrke som inte går att uttrycka med teorier eller metoder, utan som byggs upp genom själva utförandet av yrket. För musikutbildningens del aktualiserar det frågor kring hur det går till när man lär sig spela ett instrument, varför det fortfarande sker via ett mästare/lärlingssystem, och hur det kommer sig att den traditionen är så starkt förankrad i musikutbildningen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Genom dialogseminarier med musiklärare och studenter har jag försökt ta reda på några av de kunskapsteoretiska villkoren kring överförandet av den praktiska kunskap som finns inom en musikutbildning. Avhandlingen är uppdelad i tre delar: den första delen handlar om kringgående som förhållningssätt (det vill säga att det inte alltid går att komma åt det man vill genom att gå direkt på, ibland måste man gå runt om). Kringgående aktualiseras ofta i fråga om fysiska förmågor, saker som sitter i kroppen och som tar lång tid att uppnå, och som därför kanske är svårt att verbalisera. Det medför att språkanvändningen blir viktig i de här situationerna: lärarna använder sig av vissa föreställningar och bilder som hela tiden återkommer, språket blir mer ett sätt att resonera än en anvisning. Här finns även en koppling till kunskapsfilosofi: hur ser man någonting nytt, hur uppstår nya traditioner? I musikutbildningen finns ett element av skolning, givetvis, men det finns samtidigt förväntningar på att eleven ska prestera något som inte bara följer traditionen, men hur det går till när det sker? Den andra delen av avhandlingen handlar om paradoxala fält: hur hanterar man de motsättningar som finns i musicerandet – spontanitet vs planering, enkelhet vs komplexitet? Lärarna rör sig i ett fält av motsättningar där ytterligheterna kanske inte är det mest intressanta, utan snarare det som sker däremellan. Avhandlingens sista del riktar sig mot diskussionen på KTH om de reglersom förknippas med en praxis och hur utövaren av en praktik förhållersig till dem. Jag ifrågasätter om regler egentligen är så grundläggandenär man blir införd i en praxis. Lär sig studenterna regler, eller ärdet så att de lär sig av exempel, att de tar del av handlingsmönstersom de så småningom införlivar med sitt personliga sättatt vara?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen kan ses som en sorts kunskapsbelysning av vad som är praktisk kunskap och hur erfarenhetsbaserad kunskap kan hanteras och överföras. Jag vill med avhandlingen visa på en diskussion som är möjliga att föra, men också lyfta fram teman som är värda att tala om och undersöka vidare. Ett viktigt resultat är språkets betydelse och funktion när det kommer till överförandet av en praktisk kunskap: jag visar vilken typ av språk som ägnar sig åt den här processen, men också hur språket kan användas för att hanteradet här på ett sätt som är annorlunda än till exempelmusikvetenskapenstradition.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det var fascinerande att se vad som kom fram under dialogseminarierna – det här är en ny typ av forum som ger lärare en form för att utbyta erfarenheter med varandra, vilket det har varit ganska ont om tidigare. Det var också intressant att se hur påtagligt olika lärarna talade om sin egen praktik: undervisningskonsten är strängt individuellt utformad, pedagogerna kan enbart tala om sin undervisning i sina egna ord, och ingen annan lärare kan tillämpa exakt samma sätt som någon annan. Den individuella metoden ärmed andra ord inte direkt överförbar, däremot fungerar deras berättelser mycket bra som exempel för att visa hur det går till.

Vem har nytta av dina resultat?

– I första hand musikhögskolelärare och musiker. Forskaren Tore Nordenstam har en gång ställt upp tre kriterier som kan användas när man vill göra en bedömning av hermeneutiskt inriktad forskning: framställningen ska träffa de berörda, förklara vad de berörda gör för utomstående, samt fungera som underlag för handling. Jag hoppas och tror att min avhandling uppfyller dessa kriterier: jag tror att studien angår verksamma inom den här kulturen, den begripliggör och verbaliserar verksamheten för utomstående och den kan vara till hjälp till exempel vid omorganiseringar för att förstå de processer som pågår inom en praktiskt inriktad utbildning. Därmed är avhandlingen av värde både för musikhögskolekulturen och miljön på KTH, men egentligen för alla fält med någon form av praktik.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag har genom användandet av dialogseminarierna visat på ett sätt att hantera och utveckla den enskilde lärarens skicklighet. De kolleger som varit med om seminarierna har funnit dem värdefulla för sitt eget utövande och jag tycker själv att jag har fått många nya infall på min verksamhet som lärare i renässans- och barockluta vid KMH. Det här är ett forum där den enskilde läraren kan ta upp aspekter av undervisningen och få respons av dem som faktiskt är bäst lämpade att ge den. Dialogseminarierna tjänar därmed både som ett förhållningssätt och en möjlig form för att utveckla verksamheten. Jag hoppas också att de bilder och begrepp jag tar upp kommer att få betydelse i diskussionerna kring hur undervisningen ska utformas.

Hedda Lovén