Komplext med ämnesdidaktiska samtal som utvecklar undervisningen 

Att skapa kollegiala utvecklande ämnesdidaktiska samtal kräver både gemensamt fokus och ett komplext ämnesinnehåll. Många lärare underskattar svårigheten, konstaterar Marlene Sjöberg som forskat i ämnet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– I mitt tidigare arbete som lärare i NO och matematik samtalade jag ofta med kollegor i syfte att utveckla undervisningen. Men även om samtalen var bra ledde de inte alltid till utveckling. Det väckte frågan om vad som krävs för att ämnesdidaktiska samtal ska utveckla och gynna undervisningen. När jag senare började arbeta vid lärarutbildningen hade begreppet kollegiala samtal blivit allt vanligare. Min upplevelse var att det fanns ett underliggande förgivettagande i begreppet – att undervisningen och lärarnas profession utvecklas bara vi pratar med varandra. Min erfarenhet sa mig att så inte är fallet. Det fick mig att vilja undersöka vad som händer i samtalen och vilka möjligheter till lärares lärande och professionella utveckling som därmed görs möjlig.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande om ämnesdidaktiska naturvetenskapliga samtal. I avhandlingen belyser jag också hur det kan bidra till lärarstudenters respektive lärares lärande och professionella utveckling. Avhandlingen består av två delar där jag i den första följer ett lärarlag i NO som deltar i ett forskningsprojekt i syfte att stärka undervisningen i naturvetenskap. Den andra studien fokuserar på lärarstudenter som går en kompletterande pedagogisk utbildning. Här har jag bjudit in lärarstudenterna till reflekterande samtal om undervisning och elevers lärande utifrån lärarstudenternas egna undervisningserfarenheter under verksamhetsförlagd utbildning.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att kollegiala samtal kan ha flera olika karaktärer. Men för att de ska leda till gemensam utveckling krävs samspel mellan en gemensam och komplex dimension – ett gemensamt samtal och komplext ämnesdidaktiskt innehåll. Konkret betyder det att deltagarna i samtalet tillsammans utforskar, vrider och vänder på olika aspekter av undervisning. För att ge en motbild på samtal som inte leder till gemensam utveckling (men som kan ha andra värden) är kollegiala samtal med ett instrumentellt ämnesdidaktiskt innehåll. Här deltar förvisso alla i samtalet men innehållet rör bara en aspekt av undervisningen. Ett annat exempel är om en individ talar om ett komplext ämnesdidaktiskt innehåll utan att resten av gruppen inkluderas i diskussionen. För att hela gruppen ska utvecklas mot ett gemensamt lärande krävs alltså en gemensam dimension och ett komplext ämnesdidaktiskt innehåll. Det här kräver förmåga att verbalisera, ta in vad andra säger och formulera det till något som kan leda till utveckling för alla.

– I studien med lärarstudenterna synliggörs värdet av samtal som bygger på andra kombinationer av de olika dimensionerna. Ett gemensamt samtalsfokus men med ett förenklat innehåll kan exempelvis stärka tilliten mellan de som deltar i samtalet. Det här är viktiga värden och de här typen av samtal behövs naturligtvis också. Men om syftet är en ämnesdidaktisk kollegial utveckling av undervisning krävs att samtalen baseras på en gemensam dimension och ämnesdidaktisk komplexitet.

Vad överraskade dig?

– Att en ganska liten andel av samtalen rymde den eftersträvansvärda komplexiteten. Man ska med andra ord inte underskatta svårigheten att få till den här typen av samtal. Det kräver både tid, kunskap och helst erfarna samtalsledare.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst verksamma lärare och lärarstudenter. Jag hoppas att avhandlingen kan bidra med att ge ett metaperspektiv på de egna kollegiala samtalen. Resultaten kan också vara till nytta för lärarutbildare och samtalsledare.

Susanne Sawander