Komplex bild av utbildningssituationen för elever med lindrig funktionsnedsättning

Föräldrar till elever med lindrig funktionsnedsättning upplever en brist på stöd i samband med övergången mellan grundskola och grundsärskola och lärare vittnar om svårigheter med att skapa gynnsamma lärmiljöer för de här eleverna. Det visar Anna-Lena Anderssons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare arbetat som lärare, speciallärare och specialpedagog och har under den tiden mött elever som det har varit svårt att ordna en god undervisningssituation för. Det här var ett dilemma och man oroade sig mycket för hur man skulle ta sig an de här eleverna. Jag upplevde att det fanns en form av okunskap kring de eleverna i grundskolan och jag ville lära mig mer och förstå vad det handlar om.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om föräldrar och lärare och hur de upplever utbildningssituationen för barn med lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Jag har intervjuat tio lärare i grundsärskolan och elva lärare i grundskolan, om hur de upplever att det är att undervisa de här barnen. Jag har också intervjuat åtta föräldrar om deras barn som har gjort en pedagogisk övergång till grundsärskolan och fått diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Jag har ställt frågor om tiden före utredningen, om tiden de utreds och efter den pedagogiska övergången, och hur de har upplevt den här processen. Jag har också samlat in 21 pedagogiska bedömningar för barn som har lindrig intellektuell funktionsnedsättning och som har fått sin utbildning i grundskolan som individintegrerade elever.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att situationen är väldigt komplex kring de här barnen, både ur föräldrars och lärares perspektiv. Övergången från grundskola till grundsärskola är en extremt stor omställning och de föräldrar som jag har intervjuat uttrycker en brist på stöd i samband med de pedagogiska övergångarna. Föräldrarna uttryckte att det saknades förutsättningar för deras barn att få sin fortsatta undervisning som individintegrerade i grundskolan, och trots att föräldrar har för avsikt att låta deras barn få sin undervisning i grundskolan, väljer de att låta sina barn fortsätta sin utbildning i grundsärskolan eftersom det saknas stöd och hjälp. Föräldrar uttrycker att de blir lämnade åt sig själva, att de inte känner sig lyssnade på av experter som till exempel läkare och psykologer. Det är något som skrivs fram i skollagen, att de ska ha förutsättning att få påverka, men det är svårt om de inte har möjlighet att kunna bli lyssnade på.

– Om man tittar på de pedagogiska bedömningarna så är det ett viktigt dokument som ska följa med barnet och ligga till grund för hur lärare ska kunna planera sin undervisning. Det är fyra bedömningar som görs, en medicinsk, en social, en psykologisk och en pedagogisk. Tanken är att dokumentet ska visa varför de här barnen anses vara i behov av att läsa enligt grundsärskolans läroplan, det ska också vara till hjälp för de lärare som tar emot barnen. Men det finns inte några tydliga riktlinjer och regler för hur de här dokumenten ska skrivas, eller vad de ska innehålla. I stor utsträckning så innehöll de dokument som jag tittade på väldigt mycket information om saker som man redan känner till. Man pratar väldigt mycket om barnets svårigheter och individuella begränsningar snarare än att ge information som skulle kunna gynna undervisningen när det gäller undervisningsmetoder och anpassningar på olika nivåer. Det betyder att det finns ett behov av fortsatt och fördjupad diskussion om vad som är en god undervisning och utbildningssituation är för de här barnen.

– Om man tittar specifikt på lärarnas tankar och beskrivningar så var det väldigt intressant att lärare i både grundsärskolan och grundskolan ansåg att det var svårt att bedöma elevers kunskapsnivåer, och vilka krav kunde man ställa på de här barnen. Den här obalansen kring lärares uppfattning om elevers faktiska kompetensnivåer bidrog till att det var stora svårigheter för lärarna att skapa undervisningssituationer med möjlighet för de här barnen att arbeta mot kunskapsmålen. Det blev också tydligt att det fanns väldigt lite samarbete och diskussioner mellan lärare i de båda skolformerna. Lärare saknar helt enkelt förutsättningar för att samarbeta, så där behöver resursfördelningen ses över. Resultaten visar också att det var svårt att skapa gynnsamma lärmiljöer, både i grundsärskolan och i grundskolan. Det handlar dels om resurser men också om kompetens hos lärare, det är svårt att arbeta med de här barnen om man inte har kunskap om vad en viss funktionsnedsättning innebär när det gäller till exempel inlärning.

Vad överraskade dig?

– En del föräldrar beskrev att det var svårt att låta deras barn fortsätta på sin utbildning som individintegrerad när de kommer upp på grundskolans högstadium, vilket gjorde att föräldrarna valde att låta sina barn få sin fortsatta utbildning i grundsärskolan. Det var överraskande eftersom det till och med står inskrivet i skollagen att det ska finnas en möjlighet för föräldrarna att kunna påverka det. Jag tyckte också att det var överraskande att det inte finns några tydliga riktlinjer och information om vad de pedagogiska bedömningarna ska innehålla, med tanke på att det är ett viktigt pedagogiskt verktyg. Det var också överraskande att lärare i både grundsärskola och grundskola upplever sig behöva mer stöd för att skapa undervisningssituationer som gör det möjligt att hjälpa de här eleverna att nå kunskapsmålen. I nuläget upplever man inte att det finns tid att planera utifrån den här specifika elevens egen läroplan, utan man arbetar mer för att skapa gynnsamma strukturer i undervisningen. Det skapar en viss svårighet för de här barnen att följas upp utifrån läroplanen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag har gjort min undersökning i en och samma kommun och jag skulle naturligtvis önska att den kommunen tog tillvara resultaten för att kunna utarbeta stöd för hur utbildningssituationen kan utvecklas för att bättre kunna bemöta elever med intellektuell funktionsnedsättning. Jag tror också att andra kommuner skulle kunna använda mitt material för att diskutera utvecklingen och undervisningssituationen för de här barnen. Jag tror också att man skulle kunna använda min avhandling för att arbeta fram former för samarbete mellan familjer när det gäller pedagogiska övergångar. Slutligen tänker jag att både speciallärar- och specialpedagogprogrammet skulle kunna använda avhandlingen i utbildningssyfte, för att få lite mer förståelse för de här processerna.

Åsa Lasson