Kompetensutveckling behöver vara mer flexibel

När lokala skolor möter nationell kompetensutveckling uppstår både spänningar och osäkerhet. Det konstaterar Veronica Sülau som efterlyser mer flexibilitet i styrda fortutbildningar.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare arbetat som lärare i matematik och NO i grundskolan. Därigenom har jag förstås deltagit i en rad olika fortbildningsprogram, både som jag själv valt och insatser som bestämts centralt. När jag senare utbildade mig till speciallärare fick jag även tillfälle att arbeta mer operativt med kompetensutveckling. Det uppdraget väckte frågor, framför allt insåg jag hur komplext det är med fortbildning, både i fråga om att organisera och genomföra, men också utifrån perspektivet att vara mottagare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt vad som händer när matematiklyftet genomförs på totalt fyra skolor med samma huvudman. Syftet med avhandlingen är skapa förståelse och beskriva de samband, eller relationer, som råder mellan den statliga kompetensutvecklingsinsatsen och den lokala fortbildningspraktiken, genom att utforska vad som händer i den kollegiala samtalspraktiken. Matematiklyftet var en nationell insats med fokus på kollegialt lärande som genomfördes i hela landet. Hela 76 procent av samtliga matematiklärare i Sverige har under något läsår deltagit i matematiklyftet.

– Under två år följde jag genom observationer och ljudinspelningar 16 kollegiala samtal där cirka 40 matematiklärare var involverade. Under dessa år och ett år efter att matematiklyftet avslutats samlade jag även in individuella reflektioner från lärarna där de berättade om konkreta förändringar de gjort i sin undervisning, nya förhållningssätt de tillägnat sig samt vilka möjligheter och hinder de upplevde i relation till möjlig förändring.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det kan uppstå spänningar när styrd, nationell kompetensutveckling möter de lokala förhållandena. I synnerhet om det redan finns utarbetade strukturer och strategier för hur fortbildning genomförs i den lokala verksamheten. Mina resultat visar hur lärarna försökte anpassa sig efter Matematiklyftets struktur och upplägg, medan de andra gånger valde bort uppgifter eller aktiviteter som de inte upplevde var relevanta eller meningsfulla. Vid ett tillfälle hade lärarna i uppgift att intervjua en elev för att få syn på elevens kunskaper kring ett specifikt innehåll. Lärarna på skolan ansåg att ett bättre sätt vore att observera och lyssna på samtalet när två elever tillsammans löser uppgifter. Även om lärarna kunde argumentera för den här typen av modifieringar var de ändå oroliga för att ”göra fel”. De litade inte alltid på sina egna erfarenheter och kunskaper.

– Under det andra läsåret genomförde skolornas huvudman vissa förändringar i syfte att anpassa kompetensutvecklingsinsatsen efter lärarnas önskemål. Men det blev inte heller helt bra, lärarna ville exempelvis inte resa mellan skolorna för de kollegiala träffarna, vilket resulterade att delar av det kollegiala utbytet, som ju var en stor del av matematiklyftet, gick om intet. När man försöker genomföra anpassningar som inte rimmar med strukturen i matematiklyftet, får det konsekvenser för vilka möjligheter som ges för utveckling och lärande. Mina resultat visar att det därmed måste finnas en flexibilitet i sådana styrda kompetensutvecklingsinsatser.

– Ytterligare ett intressant resultat är att handledaren inte var avgörande för att de kollegiala samtalen i sig skulle komma till stånd eller för att reflekterande processer kring ett specifikt innehåll skulle ske. En förklaring kan vara att huvudmannen i min studie har lång erfarenhet av kollegialt arbete och en väl utvecklad modell för verksamhetsutveckling. Lärarna var med andra ord vana att diskutera och reflektera och handledaren blev därför inte lika betydelsefull för att hålla igång samtalen.

Vad överraskade dig?

– När jag lyssnade på lärarna samtal slogs jag av att de vid flera tillfällen uttryckte osäkerhet huruvida de gjorde rätt i förhållande till Matematiklyftet. Trots väl underbyggda argument ifrågasatte lärare sin egen professionella kunskap. Ett talande exempel är när flera lärare vid ett kollegialt samtal pratar om att de ”fuskat” när de inte använt sig av matematiklyftets planeringsmallar, trots att de har många tankar om varför de inte fungerar i undervisningen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar med att organisera och genomföra kompetensutveckling, i synnerhet för att öka kunskapen om svårigheter när en modell förväntas att passa alla. Men även lärare, jag tror att många kan känna igen sig i de samtalssekvenser som beskrivs i avhandlingen. Min önskan är att den kan bidra till att öka lärares tillit till sin professionalitet men också till att nyansera begreppet kollegialt lärande och öka kunskapen om hur lärare kan använda kollegiala samtal för att göra varandra bättre.

Susanne Sawander