Kollegial lojalitet påverkar insatser mot mobbning

Bakom varje mobbningsfall finns en komplex väv av sociala relationer där även lärare kan ingå. Kollegial lojalitet kan bidra till att utsatta elever inte får hjälp, visar Hélèn Jenvén i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Under hela mitt yrkesverksamma liv, i både förskola och grundskola har intresset riktats mot den sociala dimensionen av lärandet där olika former av relationer varit centrala. Svårigheter att ibland förstå och kunna skapa lärmiljöer där alla elever känner sig inkluderade har varit föremål för huvudbry och en stark önskan att förstå.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om elevers sociala samvaro som förbättringsarbete med fokus på utsatta elevers situation i en skolklasskontext. Jag har genomfört en aktionsforskningsstudie i en specifik skolklass tillsammans med fyra undervisande lärare som gett uttryck för att elevernas sociala samvaro behövde förbättras eftersom elevgrupperna inte ville samarbeta. Det är en fallstudie i en årskurs 8-klass där det övergripande syftet har varit att klargöra hur den sociala samvaron visar sig ur elevers och lärares perspektiv och hur samvaron kan förstås och förändras.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Under förbättringsprocessens gång har ett antal komplexa mobbningsfall synliggjorts där de fyra lärarna inte agerade med ett gemensamt förhållningssätt utan ”drog åt olika håll”. Vissa lärare valde att ställa sig på de utsatta elevernas sida medan andra valde att ställa sig på mobbarnas sida. Det blev en form av moraliskt disengagemang från de lärarna som inte ville stötta de utsatta eleverna.

– Det framkom också att ett mobbningsfall kan ses som en komplex väv av sociala relationer där elever men också lärare kan bidra till att en utsatt elev inte får den hjälp eleven har rätt till. Det skulle kunna förklaras av att lärare inte befinner sig utanför elevernas sociala samvaro, utan att de kan ses som aktiva aktörer. Något som förvånat mig är att den kollegiala lojaliteten kan bidra till att utsatta elever inte får den hjälp de har rätt till.

Vad överraskade dig?

– Det sätt som några av lärarna valde att agera på när utsatta elevers situation diskuterades. Det fanns en lärarnorm som innebär att lärarna delvis sköt över ansvaret för kränkningar och trakasserier på eleverna själva. Utseende, klädsel, intressen och liknande kunde innebära att elever fick räkna med negativa kommentarer och vissa kränkande handlingar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min förhoppning är att alla som arbetar med barn och elever i våra skolor ska få en förståelse för utsatta elevers situation och den maktlöshet de känner vad gäller att på egen hand kunna förändra sin situation. Min önskan är avslutningsvis att resultaten ska utgöra ett teoretiskt bidrag för att öppna upp för möjligheter att studera mekanismer som sätter igång, styr och upprätthåller sociala processer i ”tvingande system” som exempelvis skolklasser.

Susanne Sawander