Att känna sig delaktig är inte bara att få vara med

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad inom det psykologiska fältet och har alltid varit intresserad av hälsopsykologi och barn. I min c-uppsats tittade jag på fysisk miljö, närmare bestämt hur gruppstorleken påverkar barns hälsa. Vi upptäckte snabbt att hälsa är multidimensionellt och bestäms av flera olika faktorer. Det här ville jag studera närmre, så jag tog chansen när jag fick möjlighet att bearbeta ett material som Specialpedagogiska institutet hade samlat in tillsammans med forskningsprojektet CHILD vid Mälardalens högskola.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om delaktighet i skolan för barn med funktionshinder. Det här är oerhört viktigt, eftersom det finns indikationer på att barn med funktionshinder inte känner sig delaktiga i skolan. Delaktighet är också nära kopplat till motivation: tidigare forskning visar att delaktiga barn klarar skolan bättre – och mår bättre.
– I studien har jag låtit barn, lärare och andra definiera VAD delaktighet är för barnet, och kom fram till att det kan sägas bestå av tre dimensioner: upplevelser, interaktion och kontext. Det innebär att barnet självständigt fattar beslutet att aktivt delta men, också att han eller hon KÄNNER sig inkluderad.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att graden av funktionshinder inte spelar någon större roll, det är andra faktorer som är viktiga för om ett barn ska känna sig delaktiga eller inte. Det är det faktum ATT barnet har ett funktionshinder som gör att han eller hon har en lägre delaktighet i skolan. Resultaten visar att självbestämmande och samspel med både kamrater och vuxna är viktigt, men även möjlighet till initiativtagande. Barn med funktionshinder har svårare med kamratrelationerna, eftersom de är mindre självständiga och tar mindre initiativ. Vissa aktiviteter innebar även att barn med funktionshinder var mindre delaktiga, till exempel matte, OÄ och slöjd. Däremot var barnen inte mindre delaktiga i samlingar eller idrott.
– Att inte varainkluderad(med inkluderad menar jag att barnet var fysiskt nära sina kamrater och deltog i en liknande aktivitet) på vissa lektioner innebar också att barnet var mindre delaktigt. Som ett exempel kan man ta matematikundervisningen, där arbetade eleverna enskilt i stor utsträckning, och barn med funktionshinder fick ganska mycket stöd. Det ledde också till en lägre grad av delaktighet, eftersom barn med högt stödbehov ofta togs ut ur klassrummet. Men då sitter barnet istället och tittar in och undrar vad kamraterna gör. Samtidigt upplever många barn som får undervisning utanför klassrummet att de märks ut, vilket de ofta inte vill. En viktig slutsats är därför att stödet till största möjliga mån bör ges inne i klassrummet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att det var väldigt viktigt att ha kamrater redan i klassrummet, inte bara på rasten! Det har att göra med att många beslut kring hur rasten ska se ut fattas redan på lektionen INNAN – då bestämmer barnen vem som ska leka med vem, och vad man ska göra. Det blev helt enkelt svårare att komma in i leken för de barn som inte var med på lektionen innan rasten – det visar ju hur viktig lektionstiden faktiskt är.

Vem har nytta av dina resultat?

– I första hand lärare. Jag hoppas att resultaten kan visa hur viktigt det är att stödja initiativförmåga och samspel mellan barnen. Delaktighet är inte bara att få vara med, det är att känna sig inkluderad också. Ett sätt att främja det är att låta barn med funktionshinder vara nära sina klasskamrater i den utsträckning det är möjligt.
– Att gå i skolan handlar inte bara om att lära sig läsa och skriva, utan även om att skapa hälsosamma och produktiva samhällsmedborgare: delaktighet är ett sätt att komma dit. Samtidigt är skolan en av barnens största sociala arenor, och det visade sig att barnen i min studie hade mycket lärarkontakt på lektionstid, men absolut INGEN på rasten. Det blev en svår övergång för dem att helt plötsligt vara självständiga i det sociala samspelet när rasten börjar. De verksamma i skolan måste hjälpa barnen att lära sig strategier för hur man interagerar med sina klasskamrater, gärna redan i förskolan.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Ta det här med initiativförmåga till exempel, resultaten visar hur viktigt det är att låta barnen BE om hjälp, istället för att GE dem hjälp. Barn i behov av stöd får ofta hjälp konstant, de får inte möjlighet att SJÄLVA identifiera sitt behov. Ett barn som sitter och ritar och snart behöver en ny färg hinner inte be om det, för assistenten plockar fram nya kritor i god tid innan. När assistenten sedan går sitter barnet bara och väntar: att hela tiden bli serverad gör barnet passivt, vilket märks på rasten då det plötsligt inte fanns något stöd att få. Det kan därför vara smart att låta barnen be om hjälp oftare, att dra sig undan lite mer och se om man som pedagog kan skapa sätt att stötta barns initiativförmåga – låt barnen själva signalera vad de behöver!

Hedda Lovén