Ansvar är elevens skyldighet – men rättigheter då?

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag är lärare själv och har alltid haft ett särskilt intresse för det här med elevers ansvar. När man genomförde försöket med borttagen timplan intervjuade jag lärare om vad det hade fått för konsekvenser: då fick jag upp ögonen för att en borttagen timplan förstärkte vissa tendenser på samtliga skolor som deltog i försöket, bland annat att elevernas ansvar för det egna skolarbetet ökade. Det fick mig att bli intresserad av ansvarsproblematiken – jag tänkte mig att elever och lärare kanske hade olika föreställning om det här.

Vad handlar avhandlingen om?

– Elevers och lärares syn på elevers ansvar för sitt skolarbete, samt hur denna syn kan relateras till en mer övergripande skol- och samhällsideologi. De lärare som jag har intervjuat i min studie hade lektionspass som de kallade för studiepass, där eleverna förväntades ta mer självständigt ansvar för sina arbetsuppgifter. De skulle använda tiden flexibelt och fokusera på sådant som de behövde arbeta mer på. Jag visste inte riktigt vad jag skulle titta på för att komma åt hur elever och lärare såg på ansvarsfrågan – ansvar i sig är något som är ganska svårt att SE – men att observera studiepassen var en bra början. Därefter intervjuade jag eleverna om studiepassen och det egna ansvaret. Det bild som framträdde har jag försökt sätta i relation till läroplanen och två aspekter av det högmoderna samhället: dels uppfattningen om att traditioner och gemensamma referensramar får allt mindre betydelse i samhället – den så kallade värderelativismen – dels den ökade individualismen.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– När lärare och elever talar om elevers ansvar ger de en samstämmig bild: ytterst handlar det om att eleverna ska ta ansvar för att göra sina uppgifter. Därutöver lade eleverna själva till att de också skulle vara tysta och lämna in uppgifterna i tid. Elever och lärare är alltså överens, så i talet om ansvar råder ingen värderelativism – här finns gemensamma referensramar. Det får en att tänka: kanske är skolan fortfarande en unik plats för gemensamma värden? Däremot så skilde sig den faktiska praktiken från talet, för det visade sig att eleverna under studiepassen i realiteten ofta mer fokuserade på att vårda relationen till lärare och kamrater än ansvaret för det egna arbetet. Även lärarna deltog i det här relationsskapandet, det blev som ett forum för dem där de kunde skapa goda relationer till eleverna. Men om man inte är medveten om att det är relationsskapandet som sker under studiepassen, så finns det en risk för att elever som redan befinner sig i utkanten faller än mer i skymundan. Därför tror jag att det är viktigt att lärarna blir mer medvetna om vad det är som händer på studiepassen.
– Ett annat resultat är att ansvaret för arbetet och lärandet ses som ett individuellt ansvar: eleverna ser på lärande som något man ska klara av själv. Dessutom särskiljs ansvaret för arbetet i skolan från det sociala ansvaret, i studiepassen utnyttjar man till exempel inte själva arbetet som en samanhållande länk eller som grund i relationsskapandet.
– Det är också intressant att en del elever uppgav att det faktiskt fanns ett reellt val för dem att INTE arbeta. Se man det lite mer långsiktigt så kan man ju säga att det är lite av en chimär att den friheten skulle finnas – då skulle ju eleverna lämna skolan med låga betyg och antagligen ha ganska svårt att ta sig vidare i livet.
– I dag talar man mycket om att eleverna håller på att ta över styrningen över sitt eget lärande och sitt skolarbete, kravet på att ett ökat elevansvar är ett exempel på det. Att eleverna sedan betraktar ansvaret för skolarbetet som något individuellt ser jag som ett uttryck för den ökade individualismen. Ansvar är en skyldighet, men det finns också rättigheter, såsom inflytande, allt enligt läroplanens demokratiska principer. Den kopplingen verkar saknas helt när eleverna talar om sitt eget ansvar.

Vad hittade du under arbetes gång som förvånade och överraskade dig?

– Den första känslan var nog inte förvåning, utan förvirring! Framför allt över det här med det sociala samspelet – själva arbetsuppgifterna var sekundärt i förhållande till det, och det var jag inte riktigt beredd på. Så överraskad vet jag inte om jag blev, mer nyfiken. Det här med att eleverna nästan självklart betraktar ansvaret som något individuellt är också intressant – man skulle ju kunna se ansvar för arbetet i skolan som ett kollektivt ansvar. Jag blev kanske något förvånad över att eleverna upplevde att innehållet i arbetsuppgifterna var helt omöjliga att påverka, de trodde inte ens att lärarna hade något att säga till om i den frågan, utan såg det mer som något ”från ovan”.

Vem har nytta av dina resultat?

– Egentligen så tror jag att alla som arbetar i och runt skolan har nytta av att frågor som ingår i den vardagliga verksamheten undersöks och problematiseras. Att vi får en tankeställare och sätter fokus på det vi tar för givet.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att avhandlingen kan vara en av flera studier som kan inspirera till att problematisera det som kan verka självklart. Ett konkret sätt att förändra skolarbetet kan vara att se till att innehållet bygger på det som lärare och elever gemensamt har diskuterat sig fram till. Eleverna kan givetvis inte få styra allt själva, men man kan föra en dialog och tillsammans försöka utröna vad som kan vara ett meningsfullt innehåll. Jag tror man vinner massor på att dra in eleverna i arbetet, de har SÅ mycket att bidra med. Dessutom tror jag att man bör försöka att uttryckligen forma innehållet och reglerna för hur eleverna ska ta ansvar. Det är också viktigt att lärare får upp ögonen för hur man kan sätta in elevansvar i ett större ideologiskt sammanhang – till syvende och sist handlar det om vilka medborgare vi fostrar och vilket samhälle vi vill ha.

Hedda Lovén