Skolpolitik och skolpraktik går inte hand i hand

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Intresset bottnar i beskrivningen av mötet mellan lärare och elev som något instrumentellt präglat – och att det i sig utgör ett problem. Förenklat så kan man säga att det instrumentella draget ofta framkommer i negativa utsagor om skolan: det handlar om elever som enbart lär sig vad som krävs för att få bra betyg och bli attraktiv på arbetsmarknaden, men som struntar i det långsiktiga lärandet – eller lärare som lägger upp undervisningen utifrån minsta möjliga ansträngning. Det sägs ofta att relationen mellan lärare och elev är instrumentell därför att skolmiljön är det, och skolmiljön är instrumentell därför att samhället är det. Men det finns en rundgång i det resonemanget som stör mig, det blir en negativ spiral som vi aldrig kommer ur. Det är för det första inte så att det instrumentella draget BARA är negativt, och för det andra så utgör skolan något MER än bara det instrumentella. Jag ville helt enkelt hitta annan ingång till den här frågan.

Vad handlar avhandlingen om?

– För att beskriva instrumentalism på ett annat sätt har jag utgått från ett skolpolitiskt beslut (försöket med borttagen timplan) och beskrivit och tolkat skolpolitiken bakom det beslutet. Jag har sedan tolkat och jämfört skolpolitiken med den skolpraktik som uppstod i samband med försöket.
– Avhandlingen utgår från att politisk offentlighet inte bygger på instrumentalism utan på en kommunikativ grund. För skolans del är det därför viktigt att eleverna har möjlighet att utveckla en kommunikativ kompetens, då den utgör grunden i skolans mest centrala uppdrag: att uppmuntra inflytande, delaktighet, ansvarsförmåga och grundläggande demokratiska värden. Den kommunikativa grunden öppnar för att utveckla en demokratisk kompetens, eller som jag uttrycker det, att delta i den politiska offentligheten.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Tittar man på skolpolitiken bakom försöket så ser man att där betonas först decentralisering och övergripande mål som stöd för en kommunikativ skolutveckling, men denna överges till förmån för en granskning av skolornas resultat och konsekvenserna av decentraliseringen. Det sker alltså förändringar i de politiska signalerna: man går från att betona den kommunikativa grunden i skolutvecklingen, till att förespråka en målrationell styrning (som mer ligger i linje med det instrumentella tänkandet). Skolpolitiken verkar helt enkelt tillsluta möjligheten att utveckla en kommunikativ grund genom att ändra styrfokus.
– Om man sedan tar skolpraktiken, där jag har tittat på hur skolledare beskriver skolutvecklingen, så ser man att uppfattningen går i motsatt riktning i jämförelse med skolpolitiken: skolledarna berättar om en förändring som går från traditionella mönster,till något som beskrivs som förnyelse. Skolpraktiken öppnar därmed för att bygga elevernas demokratiska kompetens, medan skolpolitiken stänger för detta: de skolpolitiska signalerna överrensstämmer inte med skolpraktiken. Det gör skolledarnas uppdrag komplicerat, eftersom de står i valet och kvalet att antingen försöka främja en skolutveckling som står på en kommunikativ grund – eller följa statens målstyrning.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Min undersökning bekräftade mer de misstankar jag hade, så på ett sätt kändes det inte direkt som någon överraskning. Däremot så fick jag lite av en aha-upplevelse när jag hörde skolledare tala om den traditionella skolan. Det visade sig att det var ganska motigt för dem att förändra en skola som det gick bra för – även om förändringen faktiskt var motiverad så motarbetades den både av föräldrar, lärare, elever, betygssystemet i sig och gymnasiet. Så länge elevernas resultat var goda tyckte helt enkelt inte de verksamma att det var motiverat med en förändring.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att både skolpraktik och skolpolitik kan ha nytta av resultaten, men även den fortsatta forskningen. Min avhandling har förhoppningsvis kastat lite ljus över vad det betyder att befinna sig i en skola som både är präglad av förnyelse och tradition. Om man politisk förändrar styrfokus från decentralisering till resultat, så bör man veta att det inte är helt problemfritt: konsekvensen blir olika grunder för hur man ska utveckla skolan. Det är en enormt viktig debatt, där min avhandling kan ses som ett inlägg.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

-Min förhoppning är att förnyelsearbetet i skolan kan fungera som en motvikt till den målrelaterade och instrumentella skolutveckling som det tidigare har varit slagsida mot. Därmed kan vi skapa en bättre balans mellan det kommunikativa och det instrumentella – och ytterst fördjupa det demokratiska arbetet i skolan.

Hedda Lovén