Känslomässig berg- och dalbana att lära sig programmera

Det är många starka känslor inblandade, både positiva och negativa, när studenter lär sig programmera. Det visar Kristina von Hausswolffs avhandling, där hon har undersökt studenters första möte med programmering.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat på universitetet i 14 år och har undervisat i datavetenskap och programmering, och blev intresserad av att gå vidare och forska.

Vad handlar avhandlingen om?

– Fokus är 16 till 21-åriga elever och studenter, och hur de förstår programmering när de möter det första gången, samt vilken betydelse det har att skriva kod när man lär sig programmering. Vi har gjort en kontrollerad studie där vi jämför två grupper. Den ena gruppen har fått skriva kod hands-on på tangentbordet och den andra gruppen har suttit bredvid någon som skriver kod, det vill säga hands-off. Många lärare och studenter är övertygade om att man inte kan lära sig att programmera om man inte skriver kod, men man vet inte riktigt varför det är så eller på vilket sätt. Vi har också gått ut i en autentisk klassrumssituation och intervjuat studenter och tittat på undervisningen i labbsalen, som ett komplement till den kontrollerade studien.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett resultat är att hands-on och hands-off-grupperna fick ungefär samma resultat när det gäller kunskaper direkt efter experimentet, vilket var lite förvånande. Däremot fanns det andra faktorer som skilde sig åt, som kan påverka lärandet positivt på lång sikt. Till exempel hade stressnivån gått ner för de som jobbade hands-on, och deras motivation hade också påverkats positivt. När vi mätte kunskaperna efter en vecka hade hands on-gruppen bättre resultat än hands off-gruppen.

– I den andra studien följde vi studenter på en nybörjarkurs i programmering under en hel termin. Den studien visade att det är en känslomässig berg- och dalbana att lära sig att programmera, och att det är väldigt olika hur studenterna reagerar på det. Eftersom programmering är helt nytt för studenterna är det många som kör fast väldigt snabbt. Det är en av anledningarna till att det blir så emotionellt. I programmering är det många saker som samverkar, som programmeringsspråk, datormiljön, vilken editor man använder, och att man i slutänden ska skriva något och få datorn att utföra det man har tänkt sig. I den här interaktionen, som jag kallar practical thinking, där studenterna skriver och testar vad som händer i interaktion med datorn, kör de ofta fast eftersom de har ganska begränsad kunskap. Det gör att de blir väldigt frustrerade, men de blir också otroligt glada när det fungerar, så det är både positiva och negativa känslor.

Vad överraskade dig?

– Att det var så mycket känslor inblandade i programmering. Hypotesen när vi startade var att det här med lärande hands-on har något med det motoriska centret i hjärnan att göra, att själva rörelsen i sig har en betydelse. Men det vi hittade var att det finns sociala och emotionella faktorer i lärsituationen som har betydelse både för hur man uppfattar sig själv som programmerare, om man tycker att man är bra eller dålig, men också för om man vill fortsätta med programmering. Så det har en betydelse för vilka som går vidare och blir programmerare.

Vem har nytta av dina resultat?

– Den är skriven för alla som undervisar datavetenskap på universitetsnivå, eftersom programmering är en nyckelkompetens i ämnet datavetenskap. Men det finns ju programmeringskurser även på gymnasieskolan där många lärare kanske inte har fått så mycket övning, och i grundskolan, där lärare i matematik och teknik ska undervisa i ämnet. Jag tänker att de lärarna har nytta av att fundera på vad programmering är och hur man kan undervisa i det.

Åsa Lasson