Instruktionerna avgörande för lärandet

Hur lär elever varandra när de jobbar själva? Tina Kullenberg har i sin avhandling visat att skolkulturens mer formella och målfokuserade lärande är starkt förankrat hos eleverna. Vill lärarna ha ett mer kreativt lärande behöver instruktionerna vara tydliga och annorlunda, konstaterar hon.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har tidigare jobbat som musiklärare och har alltid varit intresserad av hur det sätt vi pratar med våra elever påverkar det kreativa lärandet, hur våra olika sätt att ge instruktioner begränsar respektive befrämjar lärandet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har velat titta på hur barn lär av varandra, eftersom så kallad peer-learning är en allt vanligare form i skolarbetet. Jag har filmat fyra elever när de på egen hand fått ta sig an en uppgift. Jag ville undersöka hur deras dialog såg ut.

– Uppgiften var ganska vagt formulerad, de skulle lära varandra en sång och sedan säga till mig när de var klara, men de fanns inga instruktioner om hur de skulle lära sig. Vi var hemma hos mig, för det var deras önskan, så miljön var ganska avslappnad och vid hade laddat med saft och popcorn innan och de hade spelat SingStar.

Vad var de viktigaste resultaten?

– Barnen höll på i cirka fyrtio minuter och var mycket målmedvetna, de lärde sig sången utantill och de hjälpte varandra att sjunga, en av dem tog pedagogrollen och hjälpte den andra att sjunka rätt. Det var inget snack om fritid och kompisar och inte heller något personligt prat om vad de tyckte om sången eller andra sånger som de gillar. De började inte heller leka Melodifestivalen eller så utan de jobbade strikt enligt en traditionell skolkultur, ett institutionsartat sätt att prata, målfokuserat och skriftspråksinriktat.

– Det jag ser är att barnen bara genom att vara i skolan har lärt sig att instruera och ta instruktioner, det sitter i ryggmärgen. Det visade så kallad ”dubbel dialogicitet”, de orienterar sig dels med varandra, dels mot skolkulturen. Dialogen bygger alltså på något outtalat, utifrån de erfarenheter man har med sig från skolkulturen.

Vad överraskade dig?

– Att de var så systematiska och höll sig så strikt till ämnet på ett skoltypiskt vis trots att de sjöng popmusik på ett lekfullt vis första gången de träffades tillsammans. Men deras undervisning av varandra handlade om att lära sig tonerna, rytmerna och andra musikaliska element så som man gör i skolan.

– Man tog inte upp själva musikupplevelsen utan arbetade metodiskt och målmedvetet med att imitera rätt. Barnen var väldigt duktiga pedagoger, barnen var i par och den ena instruerade den andra och så skiftade de. De reproducerade sången och fokuserade i detalj på exempelvis en paus, och tränade det om och om igen.

Vem har nytta av ditt resultat?

– Lärare och forskare som intresserar sig för hur barn kommunicerar och lär. Jag tänker att om barn ska lära sig ihop med jämnåriga behöver man vara tydlig med vad de ska lära sig. Vill man att uppgiften ska göras mer kreativ och lekfull är det viktigt att betona det i instruktionerna eftersom skolkulturen sitter så starkt i eleverna. Vill man ha ett fritt skapande ska man tänka på kontexten, kanske byta miljö och framförallt lyssna på barnen, höra vad de tänker kring uppgiften.

Hanna Nolin