Inkluderingstanken krockar med krav från yrkeslivet

Som speciallärare på yrkesutbildningen i Finland noterade Camilla Björk Åman att vissa kollegor talade om elever i behov av stöd som om de vore en belastning. Hon fick inte ihop det med styrdokumentets inkluderingstanke. 
I sin avhandling fördjupar hon sig i hur yrkeslärare talar om sina studenter.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag började arbeta som speciallärare inom finlandssvensk yrkesutbildning 2001. Ganska snart märkte jag att det fanns stora skillnader mellan hur lärare talade om studerande, särskilt de som har inlärningssvårigheter, beteendeproblematik eller andra svårigheter.

– Vissa talade varmt om alla och tyckte det var självklart att även studerande som behövde särskilt stöd hade en plats i gruppen. Jag kom också i kontakt med det motsatta, lärare som omtalade studerande som behövde extra stöd som tidskrävande och som gjorde jobbet svårare.

– Det är ett problem eftersom styrdokumenten slår fast att yrkesutbildningen ska vara inkluderande. Då blir det konstigt om det finns lärare som talar om undervisning i den heterogena gruppen som en omöjlighet. Jag blev intresserad av att ta reda på var det egentligen handlade om.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en diskursanalytisk studie som handlar om hur lärare inom yrkesutbildningen talar om studerande som behöver särskilt stöd. Jag intar ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och då har våra språkliga konstruktioner stor betydelse. Vi konstruerar vår verklighet i interaktion med andra. Syftet med avhandlingen är att skapa förståelse för hur utbildningsuppdraget konstrueras i kommunikationen mellan lärare på yrkesutbildningen.

– Materialet är insamlat i fokusgrupper på sju olika skolor i finlandssvensk yrkesutbildning. Själv tog jag en väldigt liten roll i fokusgrupperna och lät respondenterna ta plats. Jag ville åt kafferumsdiskussionerna. Jag hade mina aningar om vad de skulle säga.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det finns olika diskurser där vissa är att föredra framför andra om utbildningen ska vara inkluderande. Yrkesutbildningen har en tudelad uppgift enligt stordokumenten. Dels är den ett redskap för inkludering och ska klara av alla studerande, utom möjligtvis de med mycket stora handikapp. Dels är den ett redskap för excellens – Finland och Europa ska klara sig ekonomiskt i en global värld. Det finns ett spänningsfält mellan de två.

– Man får inte se det här som antingen eller, utan inkludering är det överordnade. Alla elever har rätt till en utbildning. Det är en utmaning att kunna undervisa inkluderande men också att satsa på att de studerande ska få utmaningar och bli sitt allra duktigaste.

– I mitt material finns det lärare som beskriver omsorgen om hur de gör för att nå alla, men också lärare som beskriver undervisningen som ett omöjligt projekt.

– Det finns till exempel en lärare som säger att ”det skulle finnas gränser för vem man tar in”, medan andra talar om dem som sina egna barn och utbildning som ett led i det demokratiska projektet. Styrkan i mitt material är att jag har en stor bredd, det finns väldigt många beskrivningar. Sedan pekar jag på vilka som är önskvärda utifrån inkluderingstanken.

– Vi behöver en diskussion om det här och jag kommer med ett ganska konkret förslag vilka diskursiva särdrag som skulle behöva dominera. Vi har fört alldeles för lite diskussioner om yrkesutbildningens uppdrag. Skolan ska fungera inkluderande därför att samhället ska fungera inkluderande, och skolan är en del av samhället. Lärare upplever att det är svårt.

Vad överraskade dig?

– Att jag ändå fick någon sorts förklaring. Jag var själv ganska svartvit i mitt tänkande när jag inledde studien. Det som kom fram är att arbetsmarknadens och näringslivet har börjat få ett allt större tillträde till yrkesutbildningen. Det kan vara en bov i dramat. Lärarna kan lätt bli klämda mellan inkluderingstanken och det arbetslivet kräver.

Vem har nytta av dina resultat?

– I förlängningen hoppas jag att det är de studerande, att yrkesutbildningen ska bli mer inkluderande och att vi ska klara av heterogena grupper. I första ledet är det förstås lärare inom yrkeslärarutbildningen, men man kan säkert använda den även inom andra stadier.

– I slutdelen lyfter jag fram att syrdokumenten skulle behöva betona inkluderingstanken tydligare. Samtidigt poängterar jag ledningens roll. Det handlar om att få till en förändring av rådande diskurser i kaffe- och lärarrum.

Annelie Drewsen