Inkluderande förhållningssätt kan förebygga skolk

Anne-Sofie Strand har undersökt hur elever som skolkar mycket i årskurs nio har bemötts av skolan. Ofta finns tidiga signaler på att eleven behöver stöd. För att komma tillrätta med skolket behöver skolan förändra sitt förhållningssätt och erbjuda rätt stöd i tid.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Under min första tjänst som speciallärare började jag att intressera mig för eleverna som av olika anledningar som satt ute i korridoren under lektionstid. Jag tog mig an dem och utbildade mig senare till specialpedagog och pedagogisk utredare. När jag fick en fråga om att undersöka vilka förklaringar som kunde finnas till skolket i antog jag utmaningen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har tittat på dokumentation om 90 ungdomar som har haft 30 procent frånvaro eller mer under det nionde skolåret. Jag har gått igenom betygsjournaler, elevhälsokonferensprotokoll, åtgärdsprogram och annan dokumentation. Sedan har jag gjort djupintervjuer med 15 av eleverna där de fick beskriva sitt skolk och orsakerna till det. Jag har också samtalat med skolpersonal och lyssnat på deras reflekterande över eleven.

– Min forskning handlar om hur skolsystemet har hanterat de här ungdomarna i ett nioårigt perspektiv, alltså redan innan skolket utvecklades. Hur har de här eleverna haft det i skolan? Vad har dokumenterats? Hur har de själva upplevt det? Vilka faktorer i skolsystemet utgör riskfaktorer respektive stödfaktorer?

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det var förvånansvärt att de flesta av de här ungdomarna skulle vilja fungera i skolan, men avsaknaden av vuxenkontakt ställde dem utanför. Skolket kan ses som ett rop på hjälp. Ofta började det inte förrän i årskurs åtta eller nio, men det fanns ströskolk redan i årskurs tre, då eleven till exempel klagade hos skolsyster på ont i huvudet eller magont när det egentligen rörde sig om klassrumssituationen.

– Mina forskningsresultat stämmer överens med tidigare forskning, som visar att det är i klassrummet som problemen blir synliga. När jag ska härleda det finner jag brister i skolatmosfären. Av totalt 27 egenskaper som skolpersonalen gav eleverna var bara fyra positiva. Långt ifrån all skolpersonal är negativ, men att det förekommer är ett problem. Framför allt rektorer måste utbildas i ett inkluderande förhållningssätt. Inga mobbningsplaner i världen räcker om inte rektorn själv har en inkluderande attityd till sin personal. Ett sådant förhållningssätt blir förebyggande i längden.

Vad överraskade dig?

– Det var tre ungdomar som hade misslyckats med nationella provet i årskurs fem, och som klarade det i årskurs nio – trots att de inte hade fått något stöd i det ämnet. Då kan man undra till vilken nytta stöd ges. I stället utvecklades ett annat vuxenstöd för de tre eleverna. Två mammor började engagera sig; de ringde lärarna, gjorde upp strategier och kommunicerade med sina barn. För den tredje var det en mattelärare som engagerade sig och uppmuntrade eleven som saknade stöd hemifrån. Alla tre återvände till skolan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Det är skolan, det vill säga rektorer och skolpersonal, men även andra organisationer i samhället som socialtjänst och polis, där det kan få allvarliga konsekvenser om det inkluderande förhållningssättet brister. Idag är läraren oftast ensam i klassrummet. Jag skulle gärna vilja få in fler professioner som kan avläsa den sociala relationen och handleda lärare, till exempel specialpedagoger och kuratorer. Någon som kan upptäcka i tid och signalera, så att det inte behöver gå så många år utan att man ger rätt insatser.

Annelie Drewsen