Idioternas tid – en indelning i bildbara och obildbara

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat på Socialstyrelsen i många år och har arbetat med frågor kring personer med utvecklingsstörning i Norge och Sverige under hela mitt yrkesliv. Jag har även skrivit ett flertal böcker om utvecklingsstörda personers självständighet och det stöd de behöver för att bo själv, som vänder sig både till personal men även direkt till personer med utvecklingsstörning.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen har ett nordiskt perspektiv och den handlar om de trettio första åren mellan 1840-1870, när särskolor eller idiotskolor bildades i de nordiska länderna efter inspiration från Centraleuropa. De första som engagerade sig i de här skolorna var hospitalläkare, eller sinnessjukläkare, som arbetade för att idioter inte skulle vara på hospital. De ville att samhället skulle starta särskilda skolanstalter som redan hade utvecklats i övriga Europa, och läkarnas huvudsyfte var att få bort idioterna från hospitalen. Det är här pedagogerna kommer in i bilden: de såg en möjlighet att bilda egna skolor för sinnesslöa, och deras undervisning var kopplad till dövstumsundervisningen. Det fanns två olika metoder för att undervisa döva: att tala och läsa på läppar eller teckenmetoden. Pedagogerna använde sig till att börja med av talmetoden och såg talet som ett sätt att skapa tal hos sinnesslöa. Avhandlingen handlar till stor del om en svensk pionjär på området, en outbildad kvinna, Emanuella Carlbeck, som var moster till en pojke som hade ringa begåvning. Hon startade en skola 1866 och gjorde som många andra kvinnor på den tiden, i andra länder och inom andra områden – hon knöt an till religionen: det var Gud som hade valt ut henne och ledde hennes verksamhet. Avhandlingen handlar även om en utvidgning av kvinnorollen, eftersom kvinnan på den tiden precis fått möjlighet att bedriva yrkesverksamhet. Teoretiskt pratar jag om tankestilar och tankekollektiv, det vill säga människor som var samtida och hade liknande åsikter. Tankestilen i min studie är de tankar som olika grupper hade kring idioti, vilka egenskaper och tillstånd man lade i det begreppet, och vilka insatser de tyckte var nödvändiga. Pedagogik och medicin låg nära varandra på den tiden. Jag har även tittat på myndigheters och föräldrars inverkan, om de till exempel stöttade eller påverkade verksamheten.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag kunde se att det fanns olika kollektiv som bestod av läkare, dövstumma och pedagoger som senare bildade ett nordiskt sinnesslökollektiv där man ordnade särskilda möten. Uttrycket ”Idioternas tid” som är titeln på min avhandling betyder att de här personerna tyckte att det var idioternas tid – de dövstumma hade redan sina skolor och deras utbildning var statlig – nu hade turen kommit till idioterna. De personer som arbetade med sinnesslöa kunde dra nytta av den pågående utvecklingen för sina egna karriärer och sin egen professionsbildning – på det sättet kan man säga att det även var pedagogernas tid. De skapade sig en möjlighet att utveckla en verksamhet och försörja sig, det handlade inte om välgörenhet från deras sida utan de här människorna skapade sig en egen plattform. Jag kunde se att deras pedagogik inte var så märkvärdig – den bygger på pedagogiska principer som varit kända sedan 1600-talet som de anpassade till den här gruppen utan att hitta på några nya pedagogiska metoder. Det var tydligt att läkarna inte var så betydelsefulla i sammanhanget och det rådde en stor förvirring hos dem kring vad idioti egentligen var. Kunskapen om olika former av idioti kom först med den engelske läkaren Down som beskrev en grupp som han kallade för mongolisk, och det var först på 1960-talet som man förstod att Downs syndrom var en kromosomstörning. Det Down hade gjort var att beskriva gruppen utifrån fotografier som diagnostisk metod. Senare under 1900-talet kom läkarna att bli mer betydelsefulla på området efterhand som de hittade olika syndrom. Det gick hundra år innan man hittade metoder för att undervisa gravt utvecklingsstörda och därigenom kunde göra något för den gruppen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, när jag startade hade jag en tro att de på den tidens verksamma pedagoger hade utvecklat egna idéer och tankar. Men jag kunde se att det inte fanns någon ny lärarkompetens för de sinnesslöa under den här tidsperioden. Deras idéer byggde på kunskap som redan fanns, och det var snarare så att det var de som hade makt och de som bäst kunde föra sin talan och hade mest status som var de som fick bestämma riktningen. Under 1840-1870 talet talade man inte om de sinnesslöa i nedvärderande termer. När tankarna kring rasbiologi senare växte fram bidrog de till en mer uteslutande effekt. Det man hade gjort innan var en indelning i bildbara och obildbara, på bakgrund av att man såg vilka som kunde tillgodogöra sig den befintliga pedagogiken. Sedan kom den psykologiska forskningen där man på ett annat sätt kunde klassificera begåvning och vilka olika grader som fanns.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min avhandling kan ses som ett led i forskningen om särskolan, och den kan vara intressant för forskare inom området, men även för lärare och personal inom LSS-verksamhet. Jag har en aning om att det finns förbättringsområden inom särskolan men det har redan hänt mycket inom undervisningen av gravt utvecklingsstörda.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag har ju studerat historien och det är viktigt att känna till hur det pedagogiska tankearvet ser ut. Det är många av tankarna från den tiden som kvarstår även idag, därför tror jag att det kan vara intressant för lärare att diskutera mina slutsatser.

Åsa Larsson