Hur vi talar påverkar barns identitetsskapande

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag blev intresserad av ämnet för att jag har en egen bakgrund som lärare i förskolan. Därefter har jag vidareutbildat mig till specialpedagog. Jag har alltid haft intresse för frågor om hur normaliteter skapas och det råder brist på forskning som fokuserar på det här komplexa området.

Vad handlar avhandlingen om?

– Hur gränser respektive utrymme skapas i tal och text för barn att vara, kunna och göra olika. Mitt empiriska material består av handledningssamtal där specialpedagoger möter avdelningspersonalen samt texter som har upprättats innan, under och efter samtalen. Jag har även gjort intervjuer med specialpedagoger.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Inom förskolan används blicken som en övergripande strategi för att stödja och styra barn. Jag har tittat på hur man utifrån blicken skapar olika bilder av barnet, vilket har betydelse för till exempel identitetsskapandet. Jag har också fokuserat på olika förslag på hur personalen kan hantera och styra det som de upplever som dilemman.
– Min ansats har varit att visa på det komplexa uppdraget som förskolan har, att samtidigt sträva mot gemensamma värden, normer och kunskaper och öppna upp för barns olikheter. Det finns inga enkla lösningar.

Vad överraskade dig?

– Jag blev förvånad över att man fortfarande använder en gammal kartläggning, MPU, från 80-talet, när man kartlägger barnens utveckling. Det leder till att man pratar om barnet i termer av år och månader. Det blir en statisk mätning och bedömning av barnet där ålder får en väldigt stor betydelse som en bedömningsgrund för deras utveckling. Man bör även rikta blicken mot den dokumentation man använder i förskolan. Att använda framåtblickande och pedagogiska processer i stället för att fokusera på i vilken utsträckning barnet nått upp till kartläggningen. Jag blev inte förvånad över hur oerhört mycket man på samma gång värnar om barnet inom förskolan, det visste jag redan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Både de verksamma i förskolan och i lärarutbildningen och utbildningen för specialpedagoger. Resultaten kan användas som en reflektionsmöjlighet kring hur vi talar och tänker om barns olikheter och få oss att fundera på vad blicken på barnet kan få för betydelse. På så sätt kan man problematisera dagens dokumentationskultur, som även börjar ge sig till känna i förskolan, och kritiskt granska den.