Hitta utrymme för såväl kaos som ordning i skolan

Hur landade Jan Björklunds åtgärdspaket av ordning och reda bland eleverna? Och hur såg motståndet ut? Det har Joakim Larsson undersökt i sin studie, där filosofer visar vägen in i en värld som tillåter såväl kaos som ordning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag jobbade som vikarie på högstadiet och fick en inblick i hur ordningsproblemen kan se ut. Det fanns många där som inte lyssnade och det fanns ett stort behov av att ta den diskussionen. Några år senare startade debatten om hur skolan skulle räddas, där folkpartiets Jan Björklund lanserade sitt ordning- och redakoncept.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har bland annat gjort textanalyser av debattartiklar och policydokument från 2004-2008. De visar på en trend mot större disciplinära befogenheter och fokus på kunskap som är mätbar genom exempelvis fler standardprov och mer kvantifierade kunskapsprocesser. Jag ville också se vilken typ av motstånd som man kan kunde förvänta sig när man för in en disciplinmodell från gamla tider.

– Jag tittade på en gymnasieskola i Borås som var tidigt ute med att införa skriftliga ordningsomdömen. Jag följde elevernas blogginlägg, debattartiklar och gjorde intervjuer.

– De risker jag såg med att använda en gammal metod för att hantera ett förändrat samhälle var två. När de disciplinära metoderna utvecklades var fysiska straff en viktig grundbult, när den inte längre finns riskerar systemet att urholkas. Den andra risken är att medinflytandet minskar. Det var detta Borås-eleverna insåg och protesterade genom en elevstrejk.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Två starka diskurser existerar samtidigt i skolan, dels den disciplinära, där människan är utifrånstyrd och jobbar i en hierarki, dels den nyliberala där vi vill ha entreprenörer som är inifrånstyrda, som tänker fritt och tar egna initiativ.

– Den viktiga frågan blir då hur vi kan få mod att skapa ett system som rymmer ett visst mått av kaos och låter olika uttryck användas för förändring och utveckling. Jag hittade möjliga nycklar hos filosoferna Deleuze och Guattari, det ligger nära kaosteorin fast på ett filosofiskt plan och handlar om att använda flera dimensioner. De visar att det faktiskt går att blanda ordning med kaos.

– Till exempel kan vi ha tydliga ”territorialiseringar” i skolan, exempelvis genom ordning och struktur i klassrummet, samtidigt som vi har en mer öppen ”stratifiering”, en möjlighet att bedriva lärandet på en nivå som man väljer själv, exempelvis kognitivt, visuellt, auditivt.

Vad överraskade dig?

– Det som överraskade mig var att eleverna använde sig av en nyliberal diskurs för att ifrågasätta folkpartiets mer nykonservativa diskurs om ordning och reda. För dem var det självklart att varje elev tar eget ansvar för ordningen i skolan, förutsatt att det finns en demokratisk dialog om orsakerna till att ordningen inte hölls.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av auktoritetsfrågan i skolan och på vilket sätt vår utmaning idag skiljer sig från den tiden då disciplinen utvecklades på 1700-talet. Hur kan vi ta vara på det som vi har idag – individualiseringen och autonomin hos ungdomar? Hur bemöter vi det på ett bra sätt?

Hanna Nolin