Hög kvalitet på tidiga insatser avgörande för små barn med autism

Ju högre kvalitet det är på de insatser som riktas mot små barn med autism på förskola och inom habilitering – desto bättre går det för barnen. Det visar Ulrika Långhs avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat kliniskt i 20 år med tidig intervention för barn med autism och då har flera frågor väcks kring hur vi implementerar den typen av insatser i Sverige, utifrån våra förutsättningar. För mig var det viktigt att forska på något som kan omsättas praktiskt och som är viktigt för personal som jobbar med insatser. Det är problematiskt att det är habiliteringen som handleder och kommunen som utför – vi inom habiliteringen ser sällan eller aldrig hur insatser genomförs på förskolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om tidig intervention och kvalitet på utförda insatser. Mångsidiga intensiva program innebär att man tränar eller hjälper barnet att utveckla kommunikation, socialt samspel och lek men även vardagsfärdigheter såsom att äta, tvätta sig och klä på sig. Interventionen startar innan barnet är fem år och innebär att barnet får träning och stöd mist 20 timmar i veckan på förskolan och i hemmet under ett till två år. Personalen på förskolan och föräldrarna får handledning från habiliteringen.

– I avhandlingen har vi kartlagt förskolepersonalens förkunskaper om insatsen – men även vad de tycker om insatsen. Vi har också testat ett instrument som syftar till att mäta kvalitet för att se om det går att använda under svenska förhållanden. Sedan har vi undersökt om man via handledning från habiliteringen till förskolepersonal kan öka kvaliteten utifrån den information som vi fått via instrumentet. Slutligen har vi tittat på om barn som får högre kvalitet på insatser också får bättre utfall – det vill säga om det går bättre för de barnen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att förskolepersonal generellt har lägst kunskaper om tidig intervention och hur man jobbar med det, jämfört med föräldrar, skolpersonal och handledare. Det är problematiskt eftersom det är den gruppen som vi på habiliteringen möter först när vi ska arbeta med ett barn. Men den förskolepersonal som får handledning har bättre kunskaper och verkar tillgodogöra sig teoretiska kunskaper via handledning. Förskolepersonalen verkar dessvärre inte bli mer positivt inställd till insatsen via handledning.

– När vi testade instrumentet för att mäta kvalitet kunde vi se att det verkade fungera. Instrumentet bygger på att man filmar ute på förskolor när förskolepersonal jobbar med barnen. Sedan skattar man kvalitet på ett visst antal variabler. Vi kunde konstatera att de handledare från habiliteringen som fick återkoppling via filmerna ökade sin kvalitet jämfört med de handledare som inte fick återkoppling via filmer. Handledaren har vanligtvis dålig insyn i hur personalen faktiskt lägger upp arbetet i den naturliga miljön på förskolan. Vi såg också att om man tittar på vilken kvalitet barnen fick vid starten, när vi började mäta, och tittade på vad de hade för utfall så verkar det som om det går bättre för de barn som får högre kvalitet på insatsen.

Vad överraskade dig?

– Att förskolepersonal som får handledning ändå hade signifikant bättre kunskaper än sina kollegor. Det var roligt att se. En annan sak som överraskade var att filmerna visade att förskolepersonalen gjorde en massa andra övningar och saker än vad som ingick i det överenskomna programmet – trots att de visste att vi filmade och att handledaren skulle titta. Då undrar man hur det ser ut om man inte är där och filmar. Det var intressant. Det var också lite överraskande att vi, trots att vi hade ganska kort interventionstid på fyra till sex månader, kunde se att nästan 30 procent av barnen utvecklades på ett kliniskt signifikant sätt.

Vem har nytta av dina resultat?

– För att få till det här behöver landstinget, habiliteringen, kommuner och förskolor vara engagerade. Det är viktigt att fokusera på både handledarkvalitet och utförarkvalitet. Resultaten visar på vikten av att samarbeta – vi behöver tillsammans komma överens om vad vi tycker är viktiga insatser för barn med autism och vara överens om det. Och vi behöver ha instrument som mäter hur vi gör.

– Det behövs dessutom mer information om evidensbaserade metoder på förskollärar- och specialpedagogutbildningarna, men även på utbildningarna till logoped- och arbetsterapeut – eftersom de yrkesgrupperna kan bli aktuella som handledare.

Åsa Lasson