Utveckling av skolmiljöer ger möjligheter till lärande

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har inte alltid varit intresserad av det här, men jag har jobbat mycket med ungdomar tidigare, och i kombination med att jag fick en anställning på Handelshögskolan i Göteborg och arbetade med olika typer av uppdrag, så kom jag i kontakt med en del fastighetsorganisationer. När en av de här organisationerna skulle genomföra ett projekt om skolmiljön så frågade de mig om jag ville vara med, med tanke på mitt engagemang för ungdomar. Och det ville jag ju, förstås.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur en skola kan utveckla sin skolmiljö i en bred bemärkelse, ordet miljö omfattar här både fysiska och psykosociala miljöer. Dels ville jag undersöka hur skolan kan samarbeta med externa aktörer som fastighetsorganisationer, men också hur man kan utveckla en metod för själva arbetet. Projektet ”En skola att tycka om” var ett samarbete mellan en kommunal fastighetsorganisation i Göteborg och ett antal skolor, där man genomförde 67 delprojekt i syfte att utveckla skolmiljön. Tre av dessa projekt analyserar jag närmre i min avhandling: två av dem lyckades, ett misslyckades. För mig kändes det naturligt att lyfta fram hur det blir även när det går snett, eftersom man lär sig massor av sina misstag.
– Jag har givetvis följt tidigare forskning som handlar om skolmiljöer, men där fokuserar man överlag på att visa hur det är och vilka bekymmer som finns. Istället ville jag vaska fram vad man faktiskt kan göra om man vill förbättra skolmiljön. På sätt och vis är det själva koppling till min bakgrund inom företagsekonomin, för där tittar man ofta på hur människor arbetar och försöker sprida goda metoder vidare, så att andra kan lära sig och utvecklas. Precis det ville jag åstadkomma för skolans del.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– För att ett utvecklingsarbete av det här slaget ska fungera måste man jobba med två saker samtidigt: aktivitet och mening. Den förra innebär att eleverna ska arbeta aktivt med att förändra, den senare att de ska förstå vad de gör och känna sig delaktiga i processen. De viktigaste resultaten från min avhandling är de lärdomar som framkom kring själva arbetsprocessen. Utvecklingsprojekt av det här slaget måste göras småskaligt, att dra igång enorma förändringar på fungerar inte – eleverna orkar inte med, det blir för stort att hålla reda på och tar alldeles för mycket tid i anspråk. Alla faser i projektet är viktiga, man kan inte bara bestämma sig för att hasta förbi vissa saker – eleverna måste vara med på hela resan, inte bara ibland. Arbeta med förberedelser, utveckla förståelse kring problem, lösningar, fatta beslut, vara med i genomförandet, och ta hand om förändringar, till exempel klottergrupper – allt är lika viktigt att eleverna är delaktiga i. Att utveckla skolmiljöer tar tid, men det får heller inte ta FÖR lång tid, mellan 6-12 mån är en bra riktlinje, annars hinner eleverna bytas ut. Det är också viktigt med återkoppling – eleverna måste få se resultatet av sitt arbete.
– Om ett sånt här projekt ska kunna fungera måste det knyta an till skolans kärnverksamhet – ska man ta de verksammas tid i anspråk, måste det vara intressant för dem. Därför bör både lärande och elevdemokrati vara med i det här, annars blir det ett slags biprojekt om skolmiljö som inte känns angeläget. Att vara med i det här arbetet kan vara oerhört lärorikt för eleverna: här finns möjligheten att arbeta både med förändring och projekt, två kunskaper som är goda att ha med sig ut i arbetslivet.
– Projekten dör snabbt ut när de är avslutade, men genom att arbeta småskaligt kan man få in en kontinuitet så att utvecklingen inte avstannar bara för att ett delprojekt är slut. Till exempel kan man arbeta med två toaletter om året istället för ta sig an alla på en gång: då blir det som en stafettpinne som eleverna lämnar över till nästa årskull, och skolan jobbar hela tiden vidare med att förbättra miljön. Det är också viktigt att man har en plan för eftervård, till exempel att man har en klottergrupp som kontinuerligt håller efter en ny korridor.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag trodde ofta att jag hade förstått vad eleverna ville och hur de tänkte, men jag påmindes ständigt om att det är en oändlig resa: det är svårt att nå varandra! Ett exempel är en korridor som vi gjorde om som blev jättefin, alla var nöjda. Men när vi utvärderade arbetet nåt år senare så visade det sig att eleverna inte alls tyckte om korridoren: den var fin med vuxenmått mätt, men det gjorde att eleverna inte fick spela bandy där längre. Tittar man på hur eleverna själva väljer att ordna sin skolmiljö, till exempel i elevrådsrum och liknande, så ser man att det skiljer sig ganska mycket från hur vuxna vill ha det. Man vet helt enkelt inte hur det är fastän man tror det – det är ett ständigt lärande.
– Jag förvånades också att många skolor har svårt att närma sig eleverna på riktigt, skolan är inte alltid så elevfokuserade som man kan tro. Många skolor har inte riktigt utvecklat verktyg för att arbeta med skoldemokrati, men det är ett måste i det här: projekten förutsätter elevinflytande, men ger också möjlighet att utveckla det. Står man på minus redan innan man börjar så blir det förstås svårt, det är en jätteresa bara att dra igång ett fungerande elevråd.

Vem har nytta av dina resultat?

– Rektorer, lärare, elever och fastighetsorganisationer. Rektorer för att bli inspirerade och intresserade, lärare och elever för att få exempel och verktyg för hur man kan arbeta med det här. Och forskare, som vill studera det här vidare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

-Jag har en förhoppning om att den här typen av utvecklingsarbete kan få ett egenvärde i skolan till slut, att man inte behöver sitta och funderar på hur man kan få användning för det, för det är självklart. Jag tycker att det är oerhört viktigt att skolan arbetar med konkreta, vardagsnära problem – som miljön. Dessutom lär eleverna sig massor om demokrati genom att arbeta på det här sättet. Det är kombinationen som ger något – det är det som gör att det blir riktigt kunskap. Det är anledningen till att jag har spenderat alla dessa år på universitetet, samtidigt som jag har forskat genom att aktivt ingå i olika praktiska förändringsarbeten. Precis samma kunskap uppstår för eleverna, när de får arbeta med något på ett konkret sätt. Förhoppningsvis lär sig eleverna saker som de kan få med sig ut i livet. I förlängningen kommer det även innebära att eleverna tar ansvar för att förbättra sin närmiljö.

Hedda Lovén