Motsägelsfull inställning till djur orsakar krock

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat både professionellt och ideellt med djuretiska frågor, med det som framför allt fick mig att vilja forska var min magisteruppsats. Jag skrev om djurdissektioner som undervisningsmetod, och det väckte massor av frågor om skolans syn på djur och relationen mellan djur och människa som jag ville titta närmare på.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur djur och relationen mellan människa och djur hanteras i gymnasieskolan. Jag har analyserat sociala praktiker i skolans värld, främst på djurvårdarutbildningen men även på några teoretiska gymnasieprogram. Vilken syn på djur förmedlas i skolan, hur hanteras djur i samhället och hur behandlas de av andra samhälleliga institutioner? Relationen mellan människa och djur kan även ses i ett större perspektiv, där frågor om kön, etnicitet och klass blir aktuella – och därmed även demokrati och rättvisefrågor. Föreställningar om jakt, djurparker, köttkonsumtion och djurförsök berättar något om våra gränsdragningar gentemot djur och andra människor, men även om identitetsskapade överhuvudtaget. Djurparker har till exempel en historia som bygger på exploatering och kontroll av både människa och djur, det är en kolonial idé som ytterst grundar sig på att man hämtar hem det man uppfattar som exotiskt och placerar det till beskådande. Det visar hur relationen mellan djur och människa kan diskuteras ur ett större perspektiv, till exempel ur demokratisk synvinkel.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Skolan arbetar på många sätt för att förbättra djurs situation i samhället, men samtidigt förmedlar den också en idé om att djur ska kunna utnyttjas för människans syften. Det är en socialisation som börjar tidigt, långt innan eleverna börjar skolan, men den befästs där. Skolan försöker samtidigt låta eleverna behålla en medkännande inställning gentemot djur för att undvika konflikt, vilket ytterst bekräftar det motsägelsefulla i relationen mellan människa och djur.
– Avhandlingen visar att två olika kunskapsformer framträder i undervisningen: den naturvetenskapliga kunskapen om djur skrivs fram i styrdokument och kursplaner och är nödvändig för att kunna behandla djur på ett korrekt sätt. Utöver den lutar sig skolan mot en dold läroplan som liknar en ”common sense” kunskap, som bygger på helt andra berättelser om djur än den naturvetenskapliga: denna kunskap framträder istället genom undervisning och diskussioner där utnyttjande av djur legitimeras. Det här är dock inte en kunskap som ensidigt förmedlas från skolan till eleverna, utan som lärare och elever tillsammans är medproducerande till. Det finns uttryck för motstånd i de här diskussionerna, men ofta finns strategier för att neutralisera motståndet: avvikande åsikter ges sällan tolkningsföreträde, utan diskussioner landar ofta i att man hittar en gyllene medelväg och neutraliserar kritiken. Hos kritiska lärare finns ofta en självreglering eftersom man är medveten om att den egna inställningen är kontroversiell – man anstränger sig för att hålla en objektiv undervisning. Lärare av lite mer ”mainstream”-uppfattning är oftast inte alls lika självkritiska utan förmedlar i större utsträckning sin ståndpunkt.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Man blir ständigt överraskad när man gör en etnografisk studie! Men något som genomgående förvånade mig var att om djuretiska frågor överhuvudtaget diskuteras så är det ofta på initiativ av engagerade lärare och elever, vilket leder till att det kan finnas stora skillnader när det gäller vilken undervisning eleverna får. Dessutom sätts det inte i samband med andra ämnen eller samhället i stort: man tittar inte på hur olika ordningar samverkar eller hur olika fenomen hänger ihop – vilket är synd eftersom eleverna borde få möjlighet att se dynamiken istället för att man isolerar de här frågorna från varandra. Hur hänger till exempel djuretiska frågor ihop med kön, klass och etnicitet? Det känns inte som att pedagogisk forskning eller praktik har hängt med överhuvudtaget, man är fortfarande kvar i Peter Singers teorier från 1975.

Vem har nytta av dina resultat?

– Pedagoger inom de flesta ämnesområden, lärarutbildningen, forskare inom pedagogik eller människa-djur studier samt administratörer inom utbildningsväsendet som arbetar med kursplaneutveckling. Det finns ett projekt som heter REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik) som arbetar med att ta fram pedagogiskt material för de lägre skolåren och att fortbilda pedagoger, och de har redan uppmärksammat avhandlingen, vilket förstås känns jätteroligt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att resultaten kan skapa debatt och samtidigt bli en väckarklocka, för jag tror att man kritiskt måste börja diskutera den djursyn som medvetet eller omedvetet förmedlas i skolan idag. Det vore roligt om avhandlingen kunde få pedagogiska implikationer och följdverkningar: jag tror att det är viktigt för skolan att uppmärksamma att man måste kunna placera relationen till djur i ett sammanhang där andra sociala rättvisefrågor tas upp eftersom de här frågorna vilar på samma teoretiska grund. Lärande måste ses ur en helhetskontext! Dessutom måste man fundera mer kring fortbildning, för det verkar finnas en eftersläpning både när det gäller samhällsutveckling och forskning. Det här är viktiga frågor som är centrala i mångas liv, vilket borde ge incitament att seriöst ta upp det i skolan på ett fördjupat sätt. Och inte minst för att det finns starka kopplingar till hållbar utveckling, som nu skrivs fram som ett prioriterat område för skolan.

Hedda Lovén