Drömläraren: svensk, heterosexuell och medelklass?

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag skrev D-uppsats om mångfald i högskolan och började fundera kring det välformulerade språket som man använder sig av på regeringsnivå och på vad som händer när det ska omsättas i praktiskt tänkande kring mångfald. Jag är etnolog i grunden och det är egentligen en slump att det blev just lärarutbildningen som jag undersökte, men i skolan pratas det mycket om mångfald och hur vi ska ta tillvara alla elevers förmågor och inte utesluta någon. Lärarstudenter är en intressant grupp eftersom de har en beröring både med högskolan och världen utanför, de är ett slags kitt i samhället och de ska ansvara för det käraste vi har: våra barn.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat hur lärare påverkas av talet om och tankar kring mångfald och hur de själva resonerar kring det. Den handlar även om olika normer och hur man formas till lärare på lärarutbildningen.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det finns en god vilja inom lärarutbildningen att problematisera exempelvis föreställningen om problembarn som en kategori. Lärarstudenterna fostras till att inte sätta stämplar på sina elever och lärarutbildarna vill inte skriva studenterna på näsan om hur de ska tänka utan studenterna förväntas skapa egen kunskap kring saker och ting. När lärarutbildarna pratar om etnisk bakgrund är de däremot inte lika försiktiga. Kulturella skillnader fungerar ofta som ett pedagogiskt knep både för lärarutbildarna och studenterna, och stökighet i ett klassrum och problem med vissa elever påstås ofta bero på just kulturella skillnader. Problemet är att det bygger på vissa föreställningar om hur det är att vara svensk, hur det är att komma från ett annat land och på en god tro att kultur är något man måste ta hänsyn till. Men det finns en risk att tro på det här som något entydigt gott och man missar att problematisera kultur som begrepp, och vad olikhet och utländsk bakgrund är. Vissa lärarstudenter i studien fick representera hela sitt ursprungsland eller föreställningen om landet. Två lärarstudenter som är födda i Iran men som bott i Sverige sedan ung ålder fick på en lektion frågan ”hur är det hos er” av lärarutbildaren, och fick på så sätt representera hela det iranska folket. Det finns inga motsvarande förväntningar att en svensk student ska vara talesperson för hela svenskheten och det tycker jag är viktigt att lyfta fram. Det här förhållningssättet bygger på en välvilja och är en respons mot en lärarutbildning som tidigare inte har sett till mångfald överhuvudtaget och en skola som är formad för en idealelev. Nu finns det en ökad medvetenhet inom lärarutbildningen och då försöker man kompensera för det, risken är att det blir en för hård betoning på olikheter.

En annan viktig aspekt av avhandlingen är att kultur är det som man tydligast använder när man försöker mjölka ut något positivt ur olikhet, etnicitet och nationell bakgrund. Men om man ställer kategorierna nationalitet, etnicitet, kön, klass och sexualitet bredvid varandra är det intressant att se hur olika man pratar om dem. Religiös tillhörighet behandlas som något problematisk, nationell bakgrund ses däremot som mycket mer positivt och sexualitet och klass talas det inte alls om.

Jag skriver även en del om så kallade flexibilitets-normer som är populära i dagens arbetsliv och som även påverkar lärarstudenterna som idag ska kunna finnas på plats överallt i samhället där lärande pågår. Det finns positiva aspekter med tanken att man ska kunna placera en lärare var som helst, men om man lägger ett klass-perspektiv på det så är det mest problematiskt för de studenter som inte har med sig så mycket gratis till högskolan. Det blir ett för stort ansvar för den enskilde med en komplex och otydlig utbildning. De som har med sig mycket hemifrån och kan koderna har mycket lättare att ta sig genom utbildningen – det blir också en aspekt på mångfald.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, det jag var inne på tidigare om hur man problematiserar olika ämnen inom lärar-utbildningen och att det finns ett uttalat ideal att lärare måste finna egen väg till kunskap. Det hänger ihop med en syn på kunskap som något som inte är fast och att lärarutbildarna inte sitter inne med de rätta svaren. Jag fann den här tilltron till människan inom lärarutbildningen uppfriskande, särskilt när man som jag kommer från humaniora där det rör sig om mer traditionell katederundervisning. Men det är förvånande att man missar att problematisera när man kommer till kulturella aspekter och att det inte är lika nyanserat när det gäller den frågan.

Vem har nytta av dina resultat?

– Hela lärarutbildningsorganisationen tänker jag mig. Jag hoppas att även politiker ska få upp ögonen genom att läsa min avhandling, nu när de för sjuttioelfte gången ska göra om lärarutbildningen. Avhandlingen är ganska teoretisk och knuten till skola och lärarutbildnings-intresserade människor så den vänder sig inte direkt till en publik utanför vetenskapen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– De tankar som jag har kring mångfald gäller även i skolan, underrubriken till min avhandling är ju ”konstruktioner av lärarsubjekt”, och med det menar jag vilken sorts lärare som skapas i lärarutbildningen. Det blir problematiskt om de nya studenterna kommer ut med de här föreställningarna kring mångfald: att fokusera på olikheter är en förenklad syn på vad mångfald är och det är problematiskt att tro att man på ett enkelt sätt kan vinna något på att peka ut elevers kulturella bakgrund. Det är av vikt att lärare i skolan tar del av avhandlingen och i bästa fall kan starta diskussioner och blir uppmärksamma på sitt eget sätt att tänka och agera i klassrummet tillsammans med eleverna. I regerings-propositionen om den nya lärarutbildningen tillmäts läraren en slags expertkompetens och ses som den som vet mest om det mångkulturella samhället. Det är paradoxalt eftersom eleverna många gånger har nyanserade tankar om det med sig hemifrån. Läraren kan inte vara expert kring det här men de kan finnas med som nödvändiga vuxna.

Åsa Larsson