Genuspedagoger får ingen tid att förändra

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag fick ett erbjudande från min kommun om att utbilda mig till genuspedagog. Sen när jag började jobba så märkte jag att det var väldigt löst i kanterna vad jag egentligen skulle göra. Det finns mycket forskning som konstaterar att vi inte når jämställdhetsmålen i skolan men väldigt lite om hur vi faktiskt kan jobba mot dem. Kommunen lät mig forska på halvtid och jobba vidare på halvtid, det har fungerat väldigt bra.

Vad handlar avhandlingen om?

Den tar upp frågan om vad genuspedagogiken är och hur den har utvecklats. Jag undersöker hur genuspedagoger kan arbeta, vad uppdraget från staten innebär och vad som behövs för att nå jämställdhetsmålen. För att få fram det har jag djupintervjuat sex genuspedagoger med inriktning på gymnasieskolan. Jag har också gjort en enkätundersökning till kommuner om hur de jobbar med genuspedagogik. Genuspedagogerna berättar om hur de arbetar och vilka tekniker de använder sig av för att förändra normer i gymnasieskolan, bland annat genom handledning med arbetslag. Men de berättar även om det motstånd de möter från lärare, skolledningar och förvaltningar.

Vad är genuspedagogik?

Det handlar om att bli medveten om vem som har makt och spelutrymme i klassrummet och hur man kan utmana det. Då gäller det att försöka se individen och bejaka var och ens möjligheter att utveckla sin fulla potential. Genus omfattar inte bara kön utan också etnicitet, klass, sexualitet, ålder och handikapp. 2003 gav regeringen alla kommuner i uppdrag att anställa en utbildad genuspedagog.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

En väldigt nedslående slutsats är att genuspedagogerna inte används som intentionen var från början. De har jättestor kompetens och upplever att de skulle kunna förändra mycket om de bara fick tid. Kanske får de hålla någon temadag någon gång om året för att damma av skolpersonalens kunskaper. Skolorna vill ha en quick fix men det tar tid att förändra värderingar och normer. Det är ett kontinuerligt arbete och det krävs kanske ett halvårs regelbundna övningar för att nya sätt att agera ska sätta sig i kroppen.

Genuspedagogerna borde få tid att jobba med det här åtminstone en dag i veckan. I dag är det många som inte har någon tid alls avsatt. På pappret har kommunen en genuspedagog men hon eller han är helt upptagen med sin vanliga tjänst. Därför är satsningen på genuspedagoger misslyckad, de här personerna är en jätteresurs som inte utnyttjas.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, att det finns ett så kompakt motstånd mot genuspedagogik hos lärare, skolledare och kommunförvaltningar. Jag tror att det handlar om rädsla för förändring. En motvilja mot att jobba med sig själv och kanske blotta en okunskap inför sina kollegor.

Vem har nytta av dina resultat?

Skolledare och lärare på högstadiet och gymnasiet, hoppas jag.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Förhoppningsvis kan fler i skolan få upp ögonen för genuspedagogik och fundera på om man jobbar mot jämställdhet. För det ska vi ju göra enligt skolans värdegrund. Om vi inte gör det så består normerna och det är inte bra för pojkar heller. Ända från förskolan finns en attityd att boys will be boys. Man låter dem hållas och pratar mer med flickorna. Därför utvecklas flickornas språk snabbare och det visar sig i betygen.

Har du några konkreta exempel på hur lärare förmedlar stereotyper?

Det är väldigt vanligt att inte ifrågasätta studiematerialet och sitt ämne. Till exempel innehåller många historieböcker enbart den manliga historien. På samhällskunskapen är det viktigt att få in ett klassperspektiv vem styr samhället och varför?

Men det är svårt att säga precis vad människor gör och hur man ändrar det med några enkla handgrepp. Det är en process som kräver handledning och tid men det behöver inte vara så svårt som många verkar tro.